EFTER KRITIKEN

Kristoffer Arvidssons avhandling

2008-04-27T11:40:00.000+02:00

Har fått Kristoffer Arvidssons avhandling Den romantiska postmodernismen: Konstkritiken och det romantiska i 1980- och 1990-talets svenska konst. Titeln talar för sig själv. Det är en rejäl forskningsprestation, 450 sidor tjock. Och en vacker volym. Läggs fram till försvar i Lilla hörsalen, "Humanisten", Göteborgs universitet den 16 maj kl. 13.15.

/Konstfred

Se arbetarkonsten: http://underklass.blogspot.com

Ny avhandling om konstkritik

2007-05-21T22:05:00.000+02:00

Fick idag Anna Orrghens "Den medierade konsten: Scenen, samtalet, samhället", en avhandling om den svenska kritikens reception av elektronisk konst med fokus på utställningarna "Avatar", "Bäst före" och "Electrohype". Kan vara utgångspunkt för en förnyad diskussion om hur konstkritiken förhåller sig till nya former av mediering och institutionella ramverk. Läggs fram på JMK (journalisthögskolan) 8 juni.

/FA

För kännedom: Helsingborg ett varv till

2007-04-23T18:54:00.000+02:00

Den 23/2 2007 skrev jag via epost till den feministiska konstnärsgruppen “Föreningen JA!” och bjöd in den att delta i utställningen “Bra konst” på Vikingsbergs konsthall i Helsingborg. Utställningen har arrangerats med anledning av den debatt om samtida konst som under vintern ägt rum i Helsingborgs Dagblad.
Gruppen beslöt att som bidrag genomföra en undersökning av såväl pressdebatten som konsthallen ur ett feministiskt jämställdhetsperspektiv. Malin Arnell kom att representera gruppen i kontakterna med mig och arrangören. Från den 28/3 och under cirka två veckor därefter försökte Arnell utan framgång få konsthallens chef Lars Sylvan att lämna ut årsredovisningar och utställningshistorik för granskning. Det verk som till slut producerades bär titeln ”Mellan kommunikation och verklighet – några aspekter av jämlikhet” och är en DVD-film där vi i form av rullande text får ta del av brev och ur minnet avskrivna telefonsamtal som tydligt visar Sylvans och andra ansvarigas obefintliga samarbetsvilja. Vi ser en mörkläggning av konsthallens finansiella förhållanden, och dessa förhållanden förefaller dunkla.
Måndagen den 16/4 kunde jag i mitt postfack på Lunds universitet hämta det exemplar av DVD:n som Malin Arnell enligt överenskommelse skickat mig. Samtidigt hade hon skickat ett exemplar till Vikingsbergs konsthall. Men vid telefonkontakt med konsthallen torsdagen den 19/4 fick Arnell veta att ingen DVD kommit fram och att verket därför inte kunde visas. Detta var dagen efter pressvisningen. Fredagen den 20/4, dagen före vernissagen, erbjöd sig jag och Malin Arnell var för sig att personligen resa till Helsingborg och överlämna DVD:n. Svaret blev att det saknades teknik för att visa den. Detta trots att utställningen innehåller sju andra elektroniska verk som visas utan problem.
På vernissagen lördagen den 21/3 blev jag vittne till hur de närvarande fem styrelsemedlemmarna i ”Föreningen JA!” (Arnell, Gustafsson, Karlström, Linder och Sandlund) förvägrades varsitt exemplar av utställningskatalogen med hänvisning till det felaktiga antagandet att verket skulle vara Arnells, ej föreningens. Under den följande dispyten vände sig en av konsthallens representanter inför videokamera och ett stort antal vittnen till Arnell med anklagelsen att hon skulle ha spelat in telefonsamtal. Anklagelsen är felaktig men visar att man vid tillfället kände till verkets innehåll, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att man påstod att man inte sett det, och dessutom vägrade se det när konstnärerna tog med det till vernissagen.
Till kategorin rena dumheter hör katalogredaktörens ”erkännande” att han stulit DVD:n, varefter han till Sydsvenskan (22/2-07) säger att erkännandet var ett skämt. I samma intervju ger Lars Sylvan uttryck för den helt orimliga uppfattningen att konstnärernas protest på vernissagedagen var en del av verket.

Bland många egendomligheter i dessa skeenden vill jag särskilt framhålla tre:

1) Om det verkligen var så att verket inte kom fram skulle jag eller gruppen ha kontaktats om detta, vilket ej skedde.

2) Konsthallen vägrar betala teknik för visning av verket, trots att kostnaderna för de övriga sju elektroniska verken har betalats.

3) Konsthallen har inte förstått att jag bjudit in ”Föreningen JA!”, ej Malin Arnell personligen. Detta trots att jag tydligt påpekar detta i en text som konsthallen tryckt i sin egen katalog.

Jag intygar riktigheten i de uppgifter som redan finns på gruppens hemsida (http://foreningenja.blogspot.com). Jag uppmanar övriga deltagande konstnärer och skribenter att meddela konsthallen sin bojkott av utställningen.

Lund, 22/4 2007:

Fred Andersson

HD Debatt

2007-02-12T10:47:00.000+01:00

Jag lägger ut en lite längre version av mitt avslutande inlägg i HD-debatten här. Den nedredigerade text som publicerades i tidningen blev lite väl kondenserad (mitt eget ansvar). Det är framförallt en kort kommentar till Roberts förra inlägg, så det passar ju bra:

Jag vill i korthet kommentara debattens senaste inlägget av Robert Stasinski. Visst, konstbranschen är en global kulturindustri som inbegriper betydande ekonomiska och politiska intressen. Och detta påverkar vilka konstnärliga arbeten som produceras och ställs ut. Att konsten fyller en rad olika funktioner inom detta system, och att dessa funktioner kan knytas till olika intressen, är just vad som gör frågan om autonomi relevant. Att påstå att konstens värde skulle bestå i att utgöra en frizon från särintressen är otillfredställande av just denna anledning. Att resonera om autonomi innebär också en analys av olika former av avhängighet.

Men minns också att konst kan beteckna olika saker – det kan vara ett historiskt begrepp, en samtida praktik, en samhällsinstitution et c – därför kan man inte nödvändigtvis identifiera den med ett visst politisk-ekonomiskt system. Det är inte heller rimligt att beskriva samtidskonsten som en och odelbar i kontrast till en lika enhetligt definierad utsida. Däremot tror jag att man kan och bör resonera om vilka värden, och vilken kunskap, som kan beskrivas som specifikt konstnärliga. Här finnns uppenbarligen en roll att fylla för den konstnärliga forskningen. Är det då ett problem att man “inom” konsten omformulerar s. k. “yttre” diskurser för att passa sina egna syften? Det tror jag inte: att marknadens “självklara” ekonomiska spelregler problematiseras, exempelvis i termer av instrumentalisering, ser jag inte som ett problem utan som något helt nödvändigt.

—Frans Josef Petersson

Debatt: ”Konstdebatt i det utvidgade fältet”

2007-02-09T13:04:00.000+01:00

Artikel publicerad i Helsingborgs Dagblad 9 feb 2007.

Först i detta inlägg, en observation utifrån senaste veckors debatt kring det uppenbart upphetsande ämnet samtidskonst: Samtidskonst ÄR svårdefinierbart, postmodernismen ÄGDE rum under 1900-talet och konst ÄR ett komplext begrepp. Så långt det mesta klart.
Debatten efter Crister Enanders avhyvling av samtida konst i allmänhet och en specifik utställning i Budapest i synnerhet är oerhört viktig men samtidigt en egentlig icke-debatt. Det har varit en samling obstinata värdeomdömen, de flesta uttalade av personer som med emfas står med båda fötter i den konstvärld de försöker hitta nivåer av politisk och kulturell grund för att rättfärdiga.

Att vi i konstvärlden arbetar utifrån en odefinierbar kärna vi benämner konst, med hela det spektrum av fenomen som kan inordnas under begreppet, är ett faktum, så långt är de flesta med. Begreppet och dess referenter kan bokstavligen fyllas med vad som helst i fråga om form, idélära eller politisk nytta, detta enligt den modell vi kallar den institutionella konstteorin. Precis så. Som utomstående finns här därmed en mängd relevanta frågor att ta ställning till: vem väljer vad som visas på museer och gallerier, varför är något bra konst och skall konst finansieras med skattemedel? Frågor som mellan raderna av indignerade påhopp till höger och vänster finns att läsa i Crister Enanders och flera av tidigare debattörers inlägg på dessa sidor.

För oss på insidan finns endast en relevant fråga att oupphörligt söka besvara, diskutera och omformulera: varför bör samtida konst och dess aktörer i form av kritiker, curatorer, konstnärer ha en framträdande roll i dagens samhälle? Och här dyker det första stora kruxet upp – politiska, ekonomiska, sociala och andra utomstående perspektiv är inte jämförbara med perspektivet hos samtidskonstens inre krets. Anledningen till detta är att vi hitintills inte behövt definiera vår existens gentemot något utanför systemet, en klassisk nietzscheansk uppfattning som stått sig fram tills vi börjat se vilken ansenlig makt detta yttre system av ekonomi, regleringbrev och sociala konventioner utövar på oss i konstbranschen. Men när vi systematiskt definierar dessa yttre faktorer som en ”konstens instrumentalisering”, har vi inte ens tagit oss över det första hindret mot en försonande diskussion.

Tyvärr är hela den omfattande diskussion som pågått i tidningen redan från början kontraproduktiv för denna fråga, genom att den bestått i att experter enbart från den inre kretsen cirkulärt försökt motivera konstens relevans för varandra utan att i egentlig bemärkelse avhandla utomkonstnärliga ståndpunkter som annat än okunskap. Min starka förhoppning är att fortsatta inom- och utomkonstnärliga diskussioner kring ämnet skall skapa större förståelse för att konst faktiskt ÄR relevant och nödvändigt i dagens värld. Men det bör inte blandas samman med det överordnade intresset att söka pragmatiskt gångbara samt politiskt och socialt relevanta svar på frågan om konstens plats i den komplexa värld vi i dag lever i. Välkommen till en diskussion i det utvidgade fältet!

Robert Stasinski

Den politiska korrektheten

2006-06-02T16:08:00.000+02:00

Inte helt oväntat blev nedanstående debattinlägg nyss refuserat av DN Kultur, som skrev att: "det faller lite vid sidan av och tillför inte tillräckligt mycket till debatten". Kanske kan jag också anklagas för att vara hycklare, eftersom jag är en (trots allt) ganska etablerad skribent som nu vänder mig mot andra medlemmar av etablissemanget och kallar dem maktmänniskor. Förhoppningsvis är jag (fortfarande) tillräckligt maktlös och omöjlig för att det hela inte ska uppfattas på det sättet. Jag klistrar alltså in texten och hoppas på protester:

En uppföljning av höstens konstdebatt har nyligen initierats i DN av två av det svenska konstlivets makthavare: Maria Lind (18/4) och Sara Arrhenius (11/5). Lind talar sig varm för den offentliga institutionen som demokratisk, frigörande kraft. Arrhenius oroar sig för konstkritikens (läs kultursidornas) marginalisering, och menar att om konsten har blivit mer massmedial, så har kritiken tvärtom ”retirerat och slutit sig i sig själv”. Men vilka lösningar och förslag erbjuder de? Inga, såvitt jag kan se. Jag känner igen ”chefens” typiska strategi — att vara svepande utan att binda sig vid några löften eller, hemska tanke, ideologier.

Ta till exempel Maria Linds förbluffande påstående att nyliberala och socialdemokratiska samhällen är ”lika goda kålsupare”. Hon hänvisar till samhällsteoretikern Roberto Unger, men säger inget om hans ideologi. Man bör veta att han själv kallat sig ”superliberal”, och att det är ett välkänt liberalt grepp att förkasta såväl högern som vänstern med hänvisning till att de är ”lika goda kålsupare”. Egentligen tillhör Unger en vag (eller svag) akademisk vänster som präglats av postmodernismen.

Denna vaga vänster är det perfekta alternativet för alla ”oss” (klassresenärer och andra) som utgör den politiskt korrekta medelklassen. ”Vi” kan ansluta oss till Maria Lind och hoppas att ”vårt” deltagande i experimentella aktiviteter på skattefinansierade kulturinstitutioner kommer att befria ”oss” och ge upphov till det perfekta samhället. Vi kan sedan hålla på med dessa aktiviteter tills dess att några mindre välvilliga ”kålsupare” och innehavare av den verkliga makten (ekonomisk och politisk) väljer att dra in finansieringen. Vem ska då hjälpa det avantgarde som bara ägnat sig åt dem som deltar, men uteslutit den stora publiken?

FRED ANDERSSON

Ett experiment utan resultat

2005-11-15T12:29:00.002+01:00

(Ursprungligen publicerat i Upsala Nya Tidning, 2005)

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Sedan ett år tillbaka har man dessutom tagit över verksamheten i Tensta konsthall. En granskning visar dock att de verkliga resultaten av en aviserad gränsöverskridande och nyskapande verksamhetsform uteblivit, skriver Robert Stasinski.

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Konst 2 har inneburit både en trio kreatörer - Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland, Jelena Rundqvist - och en plats för utställningar, som söker arbeta "över gränserna mellan konst, musik, mode, litteratur, arkitektur och design", som programförklaringen lyder. Konstscenen i Stockholm skulleÊmed Konst 2 bli en institution rikare, sades det, överskridanden skulle göras till regel och experimentet till slagord. Pengarna kom framför allt från stadsdelen, med stöd av det statligt underställda bolaget Centrumkompaniet, som gratis utlovade Migrationsverkets gamla lokaler mitt på torget i Skärholmen.

Kring den hajp som bildades kring verksamheten uppstod samtidigt ett vakuum mitt i den självreflekterande konstvärlden, där Konst 2 har lyfts upp som en förmodad nyhet i det liknöjda Konst-stockholm. Ytterst mager kritik har i förstone riktats mot institutionen som yrkar på en ny hastighet och elaborering för konstnärer, grafiker, musiker och andra kulturutövare.

Konst 2 uttryckte inledningsvis en experimentell önskan att "vara en institution där vi, och de vi bjuder in, kan pröva, testa saker som man inte är säker på. Som man inte vet vart det leder. Man ska få misslyckas". som Jelena Rundqvist tidigt uttryckte det. Detta uttalande rymmer institutionens grundläggande devis om ett syftelöst laborerande, där principer om misslyckande riktar blicken från resultat till process. Här uppstår omedelbart problem när värden skapas i en ständigt pågående verksamhet, till skillnad från något som skett och avslutningsvis kan utvärderas. Kritik kan därmed sånär elimineras.

De inledande projekten på Konst 2 var bland mycket annat en dj-workshop, Öronbio, poesitävling, performance och grafiska "presenter" till publiken, evenemang med ett vidgat begrepp om konst som fundament. Projekten genomfördes i enlighet med tankar om en lokal förankring och efterverkan, ideologiskt sanktionerat avÊlokala politiker som stadsdelsordförande Margaretha Johansson. Målgruppen var publiken i Skärholmens invandrartäta och kulturfattiga omnejd. Huruvida den lokala förankringen uppnåtts under det enda året institutionen funnits och verkat i Skärholmen, finns det inga förd statistik på. "Troligen har det varit fler från innerstaden än från Skärholmen", menar Margaretha Johansson, "men det är ju också bra." Problematiken kring regionaliserandet av ytterstaden i politik- och kulturfrågor är sedan länge omdebatterad och Konst 2 är inget undantag.

Konstnärliga eller vetenskapliga experiment föregås i regel av en analys av objektet eller ämnet för experimentet, varefter man ringar in det som skall testas, upptäckas eller falsifieras. När jag ett och ett halvt år efter öppningen frågar trion när man kan göra sig en kvalitetsmässig mätning avÊresultaten av ett konstnärligt experiment som Konst 2, får jag svaret "Om hundra år".

Konst 2 är ett projektrum för genreöverskridande experiment, där konst inte begränsar verksamhetens inriktning, där det skapats plattformar för koreografer, industridesigners, arkitekter, musiker och konstnärer. Samarbeten och utställningar av en ny, ofta relationell karaktär har uppkommit i intressanta konstellationer, men på vilka villkor i fråga om kvalitet och medvetenhet har detta egentligen genomförts?

Att som besökare träda in i Konst 2 i Skärholmen innebar ofta ett fysiskt möte med en konstnär eller kreatör som arbetadeÊi konsthallen. I detta ingår idén om interaktivitet - besökaren skulle antingen ingå i processen eller påverka processen. Besökaren reduceras i ett sådant möte till endera aktiv eller passiv, men troligtvis ofta någonstans mittemellan. Detta stadium av mental limbo har varit genomgående kritik mot framför allt stora museer och institutioner, men sällan alternativa konstrum.

YBA, det brittiska konstspektaklet i 1990-talets London utgick även det ifrån det alternativa uttrycket. Utställningarna i gamla industrilokaler var producerade av och med konstnärer, mot rådande konventioner och institutionell praxis. I dessa sammanhang, som kritikern Julian Stallabrass har noterat, förvandlades konsten ofta till en ursäkt för ett socialt umgänge med en initierad, klasshomogen konstpublik. På Konst2 presenteras ett kodat konstnärligt språk, där svårigheten att penetrera idé och praxis har förstärkts av den mediala varsamheten kring verksamheten. Frågan är om det konstnärliga innehållet här över huvud taget är av central betydelse för uppfattningen av Konst 2? I dag erbjuds haussade fenomen i kulturvärlden finansiering, medieexponering och politisk medvind i en tidigare inte skådad hastighet. Att Konst 2 under våren 2004, tre månader efter öppnandet av Konst 2 i Skärholmen tog över chefspositionen på Tensta konsthall kan ses som en del i detta snabbt snurrande konstliv.

Under början av seklet genomfördes sammanslagningar av konstarter på Bauhaus i Dessau, där förebilderna var de visioner som det ryska avantgardet, liksom Le Corbusier och de Stijl hade banat vägen för. I Tyskland hördes samtidigt Alexander Dorners credo om museet som "interdisciplinärt laboratorium" där grundbulten om införlivandet av andra konstarter och discipliner naglades fast som en metod för att nå större förståelse för den egna positionen. Historiska referenser återfinns i Europa, Sydamerika och Asien och ställer frågan om aktualiteten i de gränsöverskridande experimenten på Konst 2.

"Mötet med betraktaren", menar curatorn och museichefen Jacquelynn Baas, "måste särskilja mellan att nå ut till betraktaren och utnyttjandet av densamme för sina egna syften", må de vara estetiska, ekonomiska eller politiska. I de olika projekten genomförda av Konst 2 i Skärholmen samt i Tensta, finns en stor andel konstnärer som balanserar på gränsen mellan dessa förhållningssätt. När kan publiken sägas gå från att betraktas som autonoma individer till att bli ett medel för att uppnå en specifik konstnärlig idé?

Här är de politiska och ekonomiska fördelarna av publiktillvänd verksamhet för en institution odiskutabla - ofta är 'publik' ett nyckelord för att få finansiärer att öppna plånboken. Medan konstnären å andra sidan sällan utgår ifrån instrumentella värden i sitt konstnärskap som till exempel "bildning för medborgarna", för att använda sig av kulturdepartementets senaste policyinriktning för museer och utställningar.

Konst 2 har på kort tid etablerats som ett alternativ, samtidigt som verksamheten sedan ett år tillbaka hållit till i en av Sveriges viktigaste konsthallar. Det experimentella målet har varit näst intill ogenomlyst och genomsyrats av konsthallens egna röst om Konst 2 som "är ett vidare, större och mer komplext begrepp" än det traditionella konstbegreppet. Kravet på nyheter och regionala publiksatsningar har slutligen kastat upp Konst 2 i en mediehimmel som är få förunnad. Trots det ekar de konkreta resultaten av Konst 2:s verksamhet till dags datum med sin frånvaro.

Robert Stasinski

robert.stasinski@gmail.com

Vad är det som ska närläsas?

2005-11-06T23:00:00.000+01:00

Peter Cornell skriver om konstkritikdebatten i Expressen 03 November. Precis som andra etablerade kritiker ser han inga problem med dagens konstkritik. Och finns det några problem så är de i så fall värre i andra länder, och dessutom har folk i alla tider klagat på konstkritiken. Peter Cornell ser sig om, och han ser en blomstrande ny kritik i Site, Merge, Geist, Union, konsten.net. Han frågar sig om de verkligen är symptom på en kris.

Ja, de är i alla fall inte symptom på motsatsen.

När jag ser mig omkring, ser jag inte samma sak som Peter Cornell. Jag ser ett antal underfinansierade tidskrifter som drivs av ideellt arbetande redaktörer, som ofta inte har möjlighet att betala sina medarbetare. Jag ser tidskrifter som publicerar intresseväckande artiklar av duktiga skribenter, men som sällan eller aldrig når utanför en snäv och specialintresserad läsarkrets. Jag ser samtidigt en fri entré-reform som medfört en ökning av antalet museibesökare med 152 % sedan förra året. Jag ser ett Kulturdepartement som gärna lägger stora pengar på möjligheten till gratis rekreation för en bred massa av kulturkonsumenter, och jag ser folk valfärda till konstutställningar på Skeppsholmen och på andra platser. Men jag ser inget motsvarande intresse för att stödja fora för fördjupad förståelse och kritisk bevakning av de utställningar som nu besöks av en allt större och bredare publik. Däremot ser jag ett utarmat tidskriftsstöd, och ett Kulturråd som fortfarande agerar som om internet var en övergående fluga. Faktum är att nättidningen Konsten.net är den enda svenska tidskrift som överhuvudtaget ägnar sig åt en regelbunden konstkritisk recensionsverksamhet. För att orientera sig bland den konst som produceras och ställs ut i Sverige är en intresserad läsare annars hänvisad till dagstidningarnas kultursidor. Där ser jag ett antal konstkritiker som beklagar sig över platsbrist, låga arvoden och osäkra arbetsförhållanden.

Jag ser, kort sagt, ett kulturklimat där kritik inte står högt i kurs.

I boken "What happened to art criticism?" beskriver James Elkins hur konstkritiken ökat i omfång (i dagspress, tidskrifter, kataloger, broschyrer, på nätet), samtidigt som den förlorat i inflytande. Samma tillväxt karakteriserar hela konstbranschen. Fler konstnärer och curatorer utexamineras, fler bienneler initieras, fler utställningsrum/ konsthallar/museer öppnas. Och så vidare. Konstvärlden kännetecknas av samma tilltro till tillväxt som de flesta andra branscher. I en rosenskimrande världsbild kan denna tilväxt vara lika med mångfald och pluralism. Goda värden som vi lärt oss att uppskatta. Men med flera aktörer är det inte konstigt att utrymmet för kritik minskar. När alla ska dela på samma kaka, gäller det att inte stöta sig med någon. Ett större antal kritiker kan förvisso leda till mångfald, och en kvantitativ tillväxt av antalet kritiska röster. Men leder det automatiskt till bättre kritik? Det är mer tveksamt.

”Det är sant att konst förgrenar sig i filosofi, ekonomi, sociologi och politik, men den är också något mer - det är just därför den är konst. En utställning måste mötas i sin konstnärliga egenart och inte reduceras till ett dokument i ett system ” skriver Peter Cornell.

Men vad händer då om konsten själv, för politisk och ekonomisk vinnings skull, reducerar sig till en instans i sådana system? Hur avhängig politik och ekonomi kan konsten vara, och ändå bevara sin autonomi – detta ”något mer” som vi alla hoppas att konsten ska vara? Och vad är egentligen detta ”något mer” idag – kan vi fastställa det utan att utgå från historiska / idealiserande / antikverade tankemodeller?

De närläsningar som förespråkas av Peter Cornell, och även Jessica Kempe, har definitivt ett värde. Men jag är rädd att om man l i k s t ä l l e r konstkritik med sådana närläsningar så riskerar man att missa en del fundamentala frågor. Och är verkligen dagstidningarnas kultursidor lämpliga fora för den typen av skriverier?—Frans-Josef

En ovanlig händelse: konstteori

2005-11-01T12:34:00.000+01:00

Jag vill först påminna om att kritikerdebatten florerar också i Norge. Och det rekommenderas att läsa referatet från en stor debatt häromdagen i Oslo med Arthur C. Danto och moderatorn Sune Nordgren. Det är likt den svenska debatten.

http://www.kritikerlaget.no/

Jag vill därefter framföra mitt varma erkännande till Fred. Han är en av de ytterst få som är villig att föra en konstdebatt idag. Det verkar som i övrigt ingen vill se att de svårigheter som konsten dras med kan hänga samman med konstteorin. Som jag flera gånger nämnt har konstteori blivit detsamma som inlånad socialfilosofi och ett slappt och halvt erkännande av den institutionella konstteorin. Varför kan vi inte föra en konstteoretisk diskussion? Enkelt svar: Man gör inte det utanför Sverige och därför måste vi vänta tills den legitimeras av någon internationellt gångbar auktoritet. Så har det alltid varit. Men nu till Freds förstulna anmärkningar mot mina ståndpunkter. Han skall inte tro han kan komma undan med så enkla resonemang som han visar i sin inlaga.

Misstaget som Fred gör när han talar om konstens grad av avhängighet är följande problem: Vad är det som är avhängigt? Naturligtvis kan man säga att konsten är beroende av diverse andra fält. Men vilken konst? Vad är det? Här är sakens kärna, vi har bildproduktion, men vid en tämligen bestämd tidpunkt (omkring 1800) introduceras att en bild inte bara är en bild utan också ”konst”. Och hur ser man skillnaden mellan bild och bild som konst? Svaret är att man känner efter. Om man tror på det så tror man. Tror man inte, utan anser att Kant och den romantiska tyska filosofin var ute på en metafysisk resa i drömland, återstår att konsten tillkommit utan någon egentlig grund. Vi har helt enkelt det vi har, konsten som en verksamhet som har erövrat hög diskursiv status och en viss rätt att överskrida normer osv.

Det här har betydande konsekvenser. Det för med sig att konst alltid blir det som legitimeras av konstvärlden eftersom det inte finns någon annan auktorisation. Det finns ingen ”konst” att åberopa före tillkomsten av det moderna konsttänkandet och strängt taget inte heller efter. Vad är bra, vad är dåligt? Fråga konstvärlden, svaret finns i vad som gäller. Vill man ändra på något kan man försöka med en reklamdrive för att intressera konstvärlden. Se t ex på frågan om Frans-Josef är konstkritiker. Är han det i konstvärldens ögon? Ja, åtminstone har han blivit det nu med allt det intresse som skapats kring kritikerdebatterna. Man skall komma ihåg att konstvärlden är frikostig med klassificeringar där värdet är lågt. Om någon tjatar och om det inte är fullkomligt orimligt får denne väl kalla sig för konstkritiker. Men det är ingen större vinst. I diskussionen om Frans-Josefs status handlar det självfallet om hur bra han är. Är han en kritiker av betydelse, tillräckligt bra för att inkorporeras i gänget av de självklara? Ju mer det händer kring Frans-Josef ju närmare kommer vi en alltmer välvillig acceptans. Så fungerar konstvärlden och resonemanget om kritikern Frans-Josef skiljer sig inte från en diskussion om vad som är konst.—Lars Vilks

Att vilja mer

2005-10-30T15:01:00.000+01:00

Jag heter Fred Andersson och har blivit ombedd att yttra mig. Har tidigare kommenterat debatten i en understreckare (15/10) där jag lyfter fram Ulf Linde. Den har uppmärksammats på sina håll, särskilt på SARTS, där det frågades efter huvudsyftet. Var det att hylla Linde eller att faktiskt definiera en dialogisk kritik som hållbart alternativ? Såvitt jag kan se sammanfaller dessa syften: i ett svenskt sammanhang kan de inte separeras. Om så önskas kan jag förtydliga ett och annat som ansågs otydligt på SARTS. Men det kan ta tid: jag har pressat in väldigt mycket i den där enda understreckaren. Diskussionen här nedan tog en intressant vändning när Robert S uppmärksammade Robyns roll på Moderna. För mig är sociologisk medvetenhet det ena huvudvapnet mot den förflackning och marginalisering som vi diskuterar. Den andra vapnet är det dialogiska förhållningssättet som alternativ till monolog och auktoritetstro. Jag vill nu bidra med två sociologiska anmärkningar: en lång om Vilks, en kort om Frans-Josef.

Om Vilks: problemet med hans konstteori förstås bäst utifrån Pierre Bourdieu. En grundläggande distinktion hos Bourdieu är den mellan det autonoma och det heteronoma. Alla fält (som konstens, journalistikens, matematikens…) präglas av olika grader av självreglering (autonomi) och avhängighet (heteronomi). Vissa fält, som journalistiken, är i hög grad avhängig av andra fält (ekonomins, politikens). Andra fält är avhängiga i mindre grad: ett extremt exempel är matematiken. Det finns ingen anledning att anta att konstens fält är vare sig extremt avhängigt eller extremt autonomt. De gamla formalisternas misstag var att de definierade konsten helt utifrån dess autonoma aspekter: de erkände inte ens att den befann sig i ett fält. Vilks misstag är det motsatta: han reducerar allt till avhängighet.

Snällare om Vilks: den monotona envishet med vilken han informerar oss om vår avhängighet (som om vi inte visste om den förut) skall inte överskugga hans viktiga insatser. Det går naturligtvis inte att hitta någon svensk konstnär som lika framgångsrikt har omsatt en teori i praktiken. Hans doktorsavhandling ”Konst och konster” var inte märkvärdig och mest en överskrift: den verkliga skriften och den verkliga tesen (om avhängigheten) finns utspridd i alla hans andra aktiviteter. Som nu senast i ”Konstkritikerprojektet” på www.vilks.net.

Trots att jag tillhör de parodierade måste jag erkänna att det är oerhört nyttigt att i Vilks skrattspegel se hur förutsägbart vi alla beter oss, vilka patetiska klyschor vi suger upp och upprepar. Det är här problemet ligger. Det är det som är kritikens verkliga kris: acceptansen av färdiga formuleringar och befintliga sociala strukturer. Vad beträffar Vilks kan hans egen roll aldrig tillåta honom att på allvar erkänna ett alternativ (vem kan tänka sig honom helt och hållet allvarlig?) Själv menar jag förstås att alternativet finns så snart någon bestämmer sig för att själv formulera en fråga, i hopp om att kanske få svar. Detta är att tilltro sig själv förmågan att avgöra vad frågan gäller: alltså vad ett verk kan betyda och vad det kan vara värt. Eller vad ett ord kan betyda, vad det kan vara värt. Närvaro: att inte gömma sig i det etablerade.

Om minidebatten om Frans-Josef och hans rätt att kalla sig kritiker: det här är väldigt konstigt, väldigt svenskt. I anglosaxisk miljö är det självklart att en kritiker inte behöver ha något alls med dagspress eller andra massmedier att skaffa. Det kan vara renodlade universitetsmänniskor, eller folk som bara publicerar sig i väldigt smala sammanhang. Enligt mig är en kritiker en person som skriver om konst, som står fri från tongivande maktcentra i det fält han/hon opererar i, och som dessutom har ambitionen att vara både: 1. Mer än bara duktig (som konsthistorikerna), 2. Mer än bara stor i käften (som Natalia Kazmierska). Såvitt jag kan se håller Frans-Josef måttet.

Utifrån detta skall jag också ge mina svar på Frans-Josefs och Roberts fyra frågor (från 25 september). Alltså: 1.) Kritisera. Hur bedöms det kritiska värdet i en text, och vilka ”faror” finns det med att låta ”instrumentella värden” som granskning och undersökning ta överhanden i sitt arbete? Svar: det kritiska värdet beror på i hur stor utsträckning jag som kritiker kan visa att mina granskningar och undersökningar är relevanta. Att jag har något att säga med dem. Att jag inte bara sågar för sågningens egen skull (se Kazmierska). 2.) Nya medier. Blir min uppgift annorlunda bara för att mediet är annorlunda (t.ex. sociala aktioner istället för måleri)? Svar: nej. Inga förmildrande omständigheter finns vad gäller dålig konst, oavsett medium. 3.) Värden. Är det viktigare att informera, analysera och tolka än att värdera? Svar: nej. Värderingen är målet. Analys och tolkning är bara vägen fram till målet. Vägen är inte allt. 4.) Tillväxt. Vem vinner på en bättre konstkritik? Svar: alla som inte tjänar på ett utarmat offentligt samtal.

Jfr Terry Eagletons oumbärliga analys av konstkritikens marginalisering under 200 år i ”The Function of Criticism” (Verso Classics, nytryck). Jag låter mina studenter läsa den. Hos Eagleton är det åter igen tydligt att kritikerrollen i djupare mening inte handlar om något visst medium, utan om modet att föra ett samtal om det gemensamma. Alltför länge har vi låtit oss luras av folk som förnekar eller föraktar det gemensamma.

Vad jag skrivit hittills motsvarar en mycket stor recension numera. På Lindes tid fanns inga sådana begränsningar. Men jag tror att Frans-Josef har helt rätt i att dålig kritik inte har med platsbrist att göra. Stora ting kan sägas med små medel.

Slutkommentar: skriver ”Vilks” och ”Frans-Josef”, vilket inte beror på att jag känner den siste bättre än den förre utan på att jag väljer det namn som fäster. Självpresentation (enligt önskan tidigare här på bloggen): jag är för gammal för att kallas ung, för ung för att kallas gammal. Kritiker i dagspressen sedan våren 1993 (NWT, senare SvD). Numera pappa, lärare, forskare och kritiker i nämnd ordning.

Vänligen: F

Kritiken måste definieras som utvidgning

2005-10-26T22:24:00.000+02:00

Martin Shibli talar i HD om det problematiska med att konstsystemet är alltför slutet för att talanglöshet och innehållsbrist skall kunna gallras bort till förmån för tangibla resultat. Här påpekar han mycket riktigt (och i sammanhanget oerhört intressant) att Robyns position som styrelsemedlem i Moderna Museet illustrerar en sådan tankegång.

En av anledningarna till varför detta nu sker på Moderna Museet är, skulle jag vilja hävda just den bristsjukdom – ett slags konstsystemets AIDS – som den falnande kritiken innebär, där avsaknaden av kritisk granskning av exempelvis resultaten av en institutions policy, utställningsprogram och publikintresse inte ges en grundlig genomlysning, och därför inte kan leda till en positionsbestäming av vissa individer eller institutioner. Robyn kan i ett retorisk sammanhang knappast sägas producera sämre villkor för Moderna Museet än exempelvis Gregor Wroblewski som Robyn ersätter. Anledningen: ingen har statistik, eller granskande argument för att påvisa motsatsen. Ansvar som Schibli mycket riktigt vill kunna utkräva oftare än på undantag kan och ska göras av kritikern, inte av curatorer eller konstnärer som på ett helt annat sätt måste sägas vara i en beroendeställning vis-a-vis museet, institutionen. Vad kritiken kan bidra med i sammanhanget, tror jag, är just en omdaning av positioner och strukturer i konstvärlden där det socio-ekonomiska spektrat av konstvärlden kan ges cred och därför också bli legio att analysera och värdera av inte bara konstnären och curatorn, utan även av kritikern.

Lars Vilks presenterar mot slutet av sin meta-debattartikel nedan den diskutabla lättheten med vilken konst produceras. Vem som helst, må det vara Greenpeace, Samuel Beckett eller en avdankad grafiker kan implementeras som konstnär i systemet, och detta är helt sant. Men dock bara av en curator, inte av en kritiker, ännu. Frågan är faktiskt av paradimatisk art och just nu av central betydelse för hur vi skall fortsätta förstå bra och dålig konst (märkte ni, inga klamrar på ’bra’ och ’dålig’?). Vad som måste skiljas på är om skapandet eller upplevelsen av konst kan kasta infallsvinklar mot fascinerande och radikala teman eller om konsten kan kasta fascinerande och radikala infallsvinklar mot olika teman. Distinktionen är mycket central beträffande hur värderingen av konst görs i sammanhang där exempelvis det lokala hamnar i dialog med politik och sociologi; Miwon Kwon menar bland annat i sin bok One Place After Another att platsen inte längre kan förstås utan fonden av politik, ekonomi, kultur och sociala processer, de är integrerade i förståelsen av platsspecifikt konst. Att dessa komponenter just nu kan sägas vara en grundbult i ett paradigm, forskningsprogram, episteme, etc. gör att de måste granskas utifrån motsvarande stränga kriteriegrund som exempelvis formalism, plasticitet eller ikonicitet. Som kritiker måste vi därför både värna den samlade kompetens vi besitter men samtidigt också reagera på den utvidgning som ständigt och jämt sker genom utvidgning av vårt kunskapsområde. Detta kräver ett slags kritikerns kompetensutveckling – ett honnörsord i alla branscher utom vår egen, som det verkar.

Nya debattinlägg

2005-10-25T11:12:00.000+02:00

I Göteborgsposten skriver Fredrik Svensk en sammanfattning av tidigare inlägg i frågan: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=238135.

F.S hävdar bland annat att diskussionen inte bör handlar om huruvida kritiken skall vara värderande eller beskrivande. Han efterlyser istället, utan att specifiera vad det innebär, "mer av en kritik som sätter både sig själv och konstbegreppet på spel, utan att för den skull förkasta dess traditioner." Det låter bra i mina öron. Vidare är han något på spåret när han menar att det inte finns "någon trygg historieskrivning, teori eller samhällsanalys - låt oss kalla det "tradition" - att vare sig vila i eller förkasta." Samtidigt finns det ändå "fortfarande människor med mer makt än andra." Detta är något som fler kritiker bör ta i beaktande. Makten försvinner inte, bara för att den i mindre utsträckning finns i händerna på ett antal konstkritiker, oavsett om dessa är patriarkala eller inte. Den avpatriarkalisering och pluralisering av konstkritiken som ska ha skett på 90-talet innebär knappast att makten och inflytandet numera delas systerligt kritiker emellan. Mitt eget engagemang har för övrigt aldrig handlat om konstkritiken som institution. Men om konstkritikernas skriverier minskar i inflytande, innebär det sannolikt också ett minskat inflytande för kritiken som sådan. Makten finns alltid någon annanstans. Men var?

I Helsingborgs Dagblad ser Martin Schibl konstkritikens marginalisering som ett symptom på samtidskonstens kris: http://hd.se/kultur/artikel/detalj.shtml?id=36529.

Jag håller med M.S. om att samtidskonsten upplever en slags legitimitetskris. Mer eller mindre seriösa förslag att lägga ner Nifca, Statens Konstråd, Rooseum väcker inte direkt några heta känslor. Det förefaller som om den legitimitet som konsten har hos en bred publik, är av ett ytligt slag. Men har konsten någonsin varit förankrad hos en bred publik? Är man, som många i konstbranschen, en luttrad anti-populist, kan man såklart avfärda alla tankar på att konsten överhuvudtaget skulle hämta legitimitet hos en bred publik som just ett utslag av populism. Då kan det vara värt att påminna om att konsten aldrig varit så beroende av statlig finansiering som idag, och att vi lever i en tid då många förväntar sig att även offentligt finansierade institutioner ska vara avant garde. I detta sammanhang har konstkritiken en viktig roll att spela. Det duger inte att beskriva lite, tolka lite...eller ännu värre, hålla tungan rätt i mun för karriärens skull. Jag tror att många vant sig vid tanken på att kritikernas skriverier inte är så viktiga. Men de har haft, och har, väldigt fel. Konstkritiken befinner sig ju mitt i vår tids kulturella omvälvningar! Jösses!

I Dagens Nyheter skriver Dan Jönsson om Kritiken som störningssändare. Tyvärr har DN inte lagt ut hans text på nätet.

D.J. ifrågasätter om konstkritikens marginalisering är ett problem. "Att tala om marginalisering förutsätter att den tidigare befunnit sig i centrum" menar han. Nja, det gör det ju förvisso inte. Däremot bör man kunna tala om grader av marginalisering, och det förefaller som om kritikernas skriverier, generellt, har minskat i inflytande. I boken "What happened to art criticism?" beskriver James Elkins, professor vid The Art Institute of Chicago, hur konstkritiken ökar i omfång (i dagspress, tidskrifter, kataloger, broschyrer, på nätet), samtidigt som den förlorar i inflytande. Jag skulle vilja komplettera Elkins resonemang med att hävda att samma tillväxt karakteriserar hela konstbranschen. Fler konstnärer och curatorer utexamineras, fler bienneler initieras, fler utställningsrum/konsthallar/museer öppnas. Och så vidare. Konstvärlden kännetecknas av samma tilltro till tillväxt som de flesta andra branscher. Med flera aktörer är det inte konstigt att utrymmet för kritik minskar. När alla ska dela på samma kaka, gäller det att inte stöta sig med någon. Det verkar alltså felaktigt att, som många kritiker, skylla på utrymmesbrist. Ett större antal kritiker leder till mångfald, det vill säga en kvantitativ tillväxt av antalet kritiska röster. Men leder det automatiskt till bättre kritik? Det är mer tveksamt.

D.J.kritiserar, med rätta, hittillsvarande debatt för att sakna skärpa. Han vill föra in diskussionen på en mer konstruktiv linje, och fokusera på hur möjligheterna för en mer värderande kritik ska se ut. Och han har naturligtvis helt rätt. Han menar bland annat att kritiken i större utsträckning bör överskrida sina befogenheter och utmana även konstens innehåll. "Har vi möjlighet att skriva detta slags kritik idag? I viss mån tror jag faktiskt det" avslutar han.

Eftersom jag tycker att D.J. har helt rätt efterlyser jag svar från andra etablerade kritiker, exempelvis på DN. Får kritiken ifrågasätta konstens innehåll? Bör kritikern göra detta och i så fall hur?

(DN är inte intresserade av fler debatt inlägg från mig, så jag får nöja mig med att skriva här på bloggen)

Jämställt och liberalt

2005-10-21T00:13:00.000+02:00

Ja, vad har egentligen hänt i den här debatten? Vad är det som är fel? Är det konsten eller konstkritiken? Eller rör det sig mest om ett positioneringsspel? Andreas Gedin undrar varför inte flera av de mer etablerade kritikerna har deltagit. De har väl ingen anledning, de sitter redan på etablerade poster och klarar sig hyggligt i konkurrensen, varför skulle de intressera sig för att debattera med den nedre delen av kritikerkåren? Till största delen är kritikerdebatten ett forum för kritiker och andra i konstvärlden som kämpar för sin positionering. Att Jessica Kempe tar del i diskussionen är rätt intressant. Hon får väl numera betraktas som högsta hönset på DN. Svagheten att befinna sig där är framför allt att det inte finns någon konstriktning eller något annat direkt upphetsande att företräda. Mycket klokt spelar hon ut det feministiska kortet som alltjämt äger full kraft och som dessutom är oantastligt. Den gentemot tidigare relativt stora grupp av kritiker som skriver i DN (och förhållandet är likartat även på andra tidningar) kan vara skäl nog för att tala om patriarkatets tillbakagång. Nu har det blivit jämställt och liberalt! Dessvärre tycks konsten ha gått samma väg. Gedin menar att ”konsten är inte alls så ointressant som Bo Madestrand tycker”. Något annat argument än att många arbetar med utställningar utan att söka bekräftelse får vi inte.

Och det är nog här skon klämmer. Någon brist på konstprojekt och utställningar är det inte, mängden är det inget fel på. Men det är det här med nyheter och något som kan bryta massproduktionen. Det är alltför lätt att göra ett konstprojekt. Dessutom kan man ganska lätt åstadkomma ett av god kvalitet genom att undersöka något angeläget ämne eller samhällsproblem om vilket det inte kan sägas annat än att det är behjärtansvärt. Konsten har blivit duktig.

Lars Vilks

Dagskritiken lider av vaghet

2005-10-19T10:56:00.000+02:00

(Inlägg i DN 15 oktober, 2005)

Den debatt om konstkritiken som pågått en tid på bloggen Efter kritiken, under en paneldebatt på Konsthall C i Hökarängen (26/9) och nu i DN är märklig, också för mig som deltagit. Jessica Kempe är däremot inte bara nöjd utan sprudlar av glädje över den breda, icke-patrialkala konstkritik hon tycker sig leva med sedan ett decennium (DN 12/10). Jag uppfattar tvärtom att det är sällsynt att kritiken är en del i en dialog om konst som Kempe tycker sig delta i.

De konstnärskolleger, curatorer och konstskolestudenter jag talar med uppfattar inte att de befinner sig i dialog med kritiken. En recension kan förstås vara mycket viktig för en konstnär, men då oftast i egenskap av att vara en monologisk, offentlig bekräftelse. Och konstkritiken har förlorat mark till både marknad och curatorer. Om jag var dagskritiker skulle jag vara orolig över detta.
Däremot är konsten inte alls så ointressant som Bo Madestrand tycker (DN 26/9). I stället arbetar många med utställningar, nättidskrifter och allehanda projekt, men gör det utan att söka kritikens bekräftelse eller dialog. Om jag var dagskritiker skulle jag uppfatta detta som ett problem.

Tydliga, argumenterade värdeomdömen utesluter inte en dialog, tvärtom utgör de grunden för meningsfulla utbyten av idéer. Den vaghet som mycket av dagskritiken lider av är svår att uppfatta som en del av ett samtal. I stället är det lätt att förstå otydlighet som osäkerhet. Säkerhet skall dock inte förväxlas med utropstecken eller invektiv som saknar argumentation.

Ett annat märkligt uttryck för att kritikens situation är problematisk är att Kempe är den enda etablerade konstkritiker som deltar i DN-debatten!

Varför vill inte fler av de etablerade konstkritikerna delta i den offentliga debatten? (Milou Allerholm och Mårten Arndtzén deltog hedersamt på konsthall C.) Man får förmoda att de sitter nöjda.

Andreas Gedin, konstnär

Debatten

2005-10-15T20:42:00.001+02:00

Idag publicerades ett inlägg av Andreas Gedin i DN. Tyvärr verkar texten inte ha lagts ut på hemsidan ännu.

Jessica Kempes senste inlägg var i onsdags.Hon kunde inte låta bli att slänga in lite slentrianfeministisk jargong den här gången heller, men presenterar nu också ett par riktiga argument. Jag och Robert har försökt att få publicera en replik i DN, hittills utan framgång. Vi försöker igen efter helgen. Se Jessica Kempes inlägg på:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=473147&previousRenderType=2

Intressantas är en understreckare av Fred Andersson i dagens SvD, där han bland annat tar upp Palettens 80-tals nummer, Framförallt lyfter han fram Ulf Linde, och dennes Fyra Artiklar från 1965. Denna bok har legat även i min läshög ett tag nu.
Se: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_10773372.asp

I dagarna kommer Martin Schibli att publicera en artikel om konstkritikens kris i Helsingborgs Dagblad.

—Frans-Josef

Hej Dorinel!

2005-10-15T12:31:00.000+02:00

Som du själv säger är citatet hämtat från en replik till ett inlägg av Östlund där han uttrycker en missaktning mot delar av kritikerkåren. Det kan han göra men eftersom det kommer från en intendent på en stor institution är det värt att notera.

Vad jag menade i mitt inlägg är att kritikerns roll är att vara kritisk och granskande (det kritiska uppdraget). Merparten av kritiker har förvisso en pedagogisk ådra som mer eller mindre framgår tydligt i deras skrivande men rollerna bör ändå inte förväxlas. Kritiker som tar på sig pedagogens roll och nästan alltid skriver översvallande positivt om KONSTEN som något stort och viktigt tenderar att i längden få ett nedsatt läsvärde.

Förståligt nog finns det många institutioner och gallerister som gärna hoppas på att kritikern blir en förlängd arm till att få publicitet för institutionen. Man förser alltmer pressutskicken med tydliga beskrivningar vad utställningen handlar om och på så sätt kan man också hoppas på ett tolkningsföreträde. (Något som även anförts som en förklaring till ?konstkritikens kris?). Och naturligtvis vill många institutioner slippa en kritisk granskning av sitt arbete.—Martin Schibli

FJ svarar

2005-10-14T15:23:00.000+02:00

Här kommer ett svar på Rikards fråga om min uppfattning om det potentiellt kritiska värdet i en katalogtext (se "comments" nedan). Jag har även fått en fråga från Felix Gmelin i ett privat mejl, jag hoppas att han inte har något emot att jag svara på den här. Felix uttryckte sig undrande om Robert och mitt ”hopp om att finna kriterier för kritik” vilket han tycker låter som ”en Medusas flotte för de de saktmodiga.”

När man talar om konstkritik brukar man dela upp kritiken i tre delar: beskrivning, tolkning, och värdering. Vad man inte nämner lika ofta är att detta egentligen är en beskrivning av en litterär genre, den kritiska recensionen. Jag tror inte att kritik nödvändigtvis kan reduceras varken till dess tre komponenter, eller till en viss form. Jag kan till och med hävda att jag vet att så inte är fallet. Därmed inte sagt att denna tredelade uppdelning är meningslös – den beskriver ganska väl konstkritiken så som den de facto ser ut. Dessutom har jag inte hört någon explicit hävda att kritiken kan bortse från den ena eller andra av dessa tre komponenter (även om många kritiker gör det i praktiken). Vilken av dessa delar man betonar visar vilken form av kritik man förespråkar/står för. Vissa betonar kritikerns uppgift att presentera ett tydligt värdeomdöme, andra att formulera intresseväckande tolkningar som kan bidra till att skapa ny förståelse för konst. Vissa, som exempelvis DNs Jessica Kempe, betonar vikten av en noga avvägd beskrivning. Och så vidare.

Kan då en katalogtext, betalad och beställd, av exempelvis ett galleri ha ett större värde som kritik än en oberoende granskande recension? Det beror på hur man ser på kritikens uppgift. Om man anser att det viktiga är att skapa nya förståelseformer för konst borde svaret vara: Ja det kan den. Den katalogtext som Stefan Jonsson skrev till Sophie Totties utställning på Brändström och Stene (för att återvända till tidigare exempel) kan naturligtvis, med sin lärda idehistoriska och politiska referenser, potentiellt utgöra en källa till större föreståelse av Totties konst hos mig som läsare, än en oberoende granskande recension.

Anser man däremot att kritikens uppgift är att presentera ett övertygande värdeomdöme, förutsätter detta ett mått av oberoende hos den skrivande kritikern. Självklart kan man inte ta betalt elle på andra sätt vara personligt involverad med den man skriver om. Eller kan man det? Hur oberoende tror du att de kritiska texter som presenteras i annonsberoende tidskrifter som Frieze eller ArtForum egentligen är? Hur oberoende är den kritik som publiceras i DN, Expressen, GöteborsPosten eller Sydsvenskan? Nu kommer vi in på pressetiska frågor, och som läsare kan jag bara utgå från att de tidningar jag läser håller sig med en god pressetik. Samtidigt vet jag, genom personliga kontakter inom konstbranschen (vilket många läsare saknar) att vissa kritiker ställer högre krav på sitt eget oberoende än andra. Personligen tycker jag naturligtvis inte att en läsare ska lita på kritikerna, lika lite som en kritiker exempelvis ska lita på konstnärer och curatorer. Eller sina läsare!

Det råder alltså en del förvirring. Om man anser att en förutsättning för att en text överhuvudtaget ska ha ett kritiskt värde är att den skrivs utifrån en position av totalt oberoende, diskvalificerar man inte bara många verksamma konstkritiker utan också många praktikers kritiska värde (exempelvis den instituitionskritiska konsten). För att inte tala om katalogtexter och liknande – även om man erkänner att dessa kan ha betydelse för att skapa nya förståelse och kunskap om konst. Dessa praktiker kan i så fall per definition inte vara kritiska – och kritiskt värde defineras då enbart utifrån sociala och ekonomiska faktorer. En följdfråga blir då för övrigt, om ”förståelse” kan kallas ett kritiskt värde, och om den praktik som syftar till att skapa förståelse (tolkningen) egentligen är en kritisk uppgift.

I vår panel på Konsthall C hävdade vissa deltagare att skapa förståelse faktiskt var en av kritikens uppgifter. Samtidigt fick jag intrycket att alla menade att det kritiska värdet i en text bör definieras med utgånspunkt från ekonomiska och social faktorer (kritikerns grad av oberoende). För att återkomma till vårt exempel: betyder det att om Stefan Jonssons text hade publicerats i DN istället för i en katalog skulle den kunna fylla en kritisk funktion – medan den per automatik diskvalificeras sig som kritik genom att publiceras i en katalog? Betyder det samtidigt att om Natalia Kazmierskas text hade publicerats i en katalog hade den, sitt tydligt värderande perspektv till trots, inte kunnat fylla någon kritisk funktion? Och får den enligt samma logik ett kritiskt värde enbart genom att vara pulbicerat i Expressen?

En rimlig slutsats av detta är att kritiskt värde inte enbart kan definieras i socio-ekonomiska termer. Det krävs andra kriterier. Som läsare vet jag ju att mycket av det som passerar för konstkritik egentligen har ett begränsat kritiskt värde. Samtidigt finns det mycket som inte kan innefattas i den litterära genrens ”konstkritisk recension” som kan ha en kritisk funktion (konst, reportage, essä, katalogtext och så vidare.)

Rikards fråga om ”Gäller saken katalogtextens kritiska värde gentemot vad katalogen handlar om, dvs utställningen.Och i så fall på vilket sätt är det möjligt att den "fria" kritikens värde är mindre än katalogtextens? Eller handlar saken om katalogtextens kritik gentemot något oberoende av utställningen” är svår att besvara. Om katalogtexten kan vara kritisk ”gentemot utställningen” eller gentemot ”något som är oberoende av utställningen” är inte så lätt att utröna eftersom det är svårt att svara i generella termer om vad som inbegrips i ”utställningen” respektive är ”oberoende av utställningen.” Stefan Jonsson kan säkerligen skriva kritiskt om de polistiska spörsmål som tas upp i Totties konst (det skulle väl ingen förneka?). Desto svårare är det att avgöra i vilken utsträckning dessa spörsmål är oberoende av utställningen och i vilken utsträckning de bör ses som en del av den. Detta är en specifik diskussion. (se förresten Lars Vilks konstkritikprojekt på vilks.net för ett inlägg i denna diskussion).

Däremot kan jag säga att vad jag syftade på var faktiskt katalogtextens möjligheter att ha en kritisk funktion visavi just den utställning som den är skriven för. För att vara specifik: vad jag ifrågasätter är ståndpunkten att denna text per atuomatik inte kan fylla en kritisk funktion/ha ett kritiskt värde. Hur, undrar Rikard. Ja genom att formulera tolkningar och analyser som genererar större förståelse för, och kunskap, om utställningen och konstnären ifråga. Eller tilll och med genom att formulera värdeutsagor om samma utställning/konstnär. Är detta då möjligt? Ja det är i alla fall inte omöjligt! Händer det ofta att man läser en katalogtext som är annat positiv, alternativt neutral men ändå affirmativ beroende på sammanhang? Nej, men att något sällan händer betyder inte att det aldrig kan förekomma.

Vad är då syftet, för att besvara Felix Gemlins undran, att tala om konstkritik i termer av ”kriterier av kritik?”

Det handlar inte om att formulera en uppsättning statiska och verifierbara kritierier för god kritik, som sedan ska tillämpas på olika texter. Det tror jag är omöjligt. Det skulle nog vara, som Felix uttrycker det, en ”Medusas flotte för de de saktmodiga.” Detta innebär inte att jag är ointresserad av att hitta någons lags grund för konstkritisk praxis. För det är jag. Jag är skeptiskt till dagens situation där kritikern verkar ha två möjligheter: antingen skriva under på konstens påstående och på sin höjd undersöka om konstnären /curatorn levt upp till vad han eller hon sagt sig vilja åstadkomma. Eller utmana dessa påståenden, enbart med utgånspunkt från sin egen subjektiva position, sin upplevelse av att gå runt i utställningsrummet, läsa katalogen och så vidare. Huruvida en sådan ”grund” överhuvudtaget går att formulera vet jag inte. En diskussion om objektiva kvalitetskritierer, som man exempelvis fortfarande har inom litteraturen, tycker jag är av begränsat intresse. Men inte heller detta är poängen, Felix, utan den kommer nu:

Att tala om kriterier i detta sammanhang syftar till att öpppna upp diskussionen bortom nedärvda och stagnerade former. Lars Os bok om Tensta konsthall är inte konstkritik, enligt de som deltog i vår panel. Jag håller inte med. Det är inte en konstkritisk recension. Men det är en kritisk text skriven av en konstkritiker. LarsO s bok har sina brister, men
på ett sätt tycker jag att det var den mest intressanta stycke konstkritik som publicerades i Sverige på senare tid. Den pekar på den etablerade kritikens begränsningar – och är med andra ord inte bara en strisdskrift riktad mot Tensta konsthalls styrelse, konst2 et c s, utan lika mycket en brandfackla riktad mot konstkritiken och dess uttövare i Sverige. Möjligtvis var det inte så LarsO hade tänkt sig boken, men det är så jag läser den.

Vad jag inte förstår är den uppgivenhet som genomsyrar den svenska konstkritikerkåren. Om att skriva ännu en recension av ännu en utställning är det enda man vill, så fine. Men också de kritiker (och de finns såklart flera runtom i landet!) som faktiskt vill åstadkomma något med sina texter verkar ha en begränsad ide om kritikens möjligheter. Nästan all kritik fastnar i det beskrivande registret. Om det kanske är OK, det kanske är där den hör hemma. Att vänta sig något annat är kanske totalt orealistiskt och naivt. Men jag måste ändå fråga: är iden om kritik som ett verktyg för förändring verkligen så överspelad? Jag syftar inte på några omvälvande samhällsförändringar – men jag tror att det finns en fjärde komponent i schemat - beskrivning, tolkning, värdering – som man ofta glömmer bort. Och det är kritikens karaktär av att vara en utåtriktad, performativ utsaga. Kritik som en text skriven i ett visst syfte, för att åstadkomma något. Detta är för mig en viktigare definition av kritik än specifika former och genrer.

Jag kom att tänka på den debattartikel som Stefan Jonsson skrev i DN i onsdags, på samma uppslag som Jessica Kempes konstkritikinlägg (som vi försöker få publicera ett svar på i DN). Konstrasten är slående mot vårt konstkritikkäbbel. Hans text övertygade i alla fall mig om Elfride Jelinkes litterära värde, och överhuvudtaget om betydelse av litteraturen som en del ett samhället som den vill behandla, analysera och påverka. Kan man tänka sig ett liknande brandtal av någon svensk konstkritker?

Risken är väl att en sådan röst skulle avfärdas som alltför auktoritär och patriarkal för konstkritiken och dess upplysta, pluralistiska mångfald…

—Frans-Josef

Rapport. Den Frånvarande Kritiken, 26 september 2005, Konsthall C

2005-10-05T00:27:00.000+02:00

Först vill vi rikta ett stort tack till samtliga som bidragit till seminariet på Konsthall C och diskussionen här på bloggen.

”Kritikens kris har proklamerats gång efter annan under senare år. Om konstritiken under denna tid faktiskt befunnit sig i ett permanent kristillstånd är frågan: Vilka problem har kritiken idag? Inte för fem eller tio år sedan, utan idag, hösten 2005.”

Så löd kallelsen till seminariet på Konsthall C förra måndagen. Intresset blev större än vi hade föreställt oss. Det kom massor med folk, många fick vända i dörren eller försöka lyssna utifrån. Diskussion blev också livligare än vi hade tänkt oss. Konstkritik är uppenbarligen ett ämne som väcker engagemang.

Vår utgångspunkt var att marginaliseringen av konstkritiken är ett problem som kritikerna själva bör ta ansvar för. Vad kan man själv, som kritiker, göra för att vända en negativ utveckling? Är det möjligt att komma fram till någon slutsats om vilka brister som kan identifieras i dagens konstkritik, och hur de kan åtgärdas? Seminariet ställde frågor om hur konstkritik kan särskiljas från andra praktiker i konstvärlden, som katalogtexter eller konstteori. Syftet var att utröna enligt vilka kriterier kan man egentligen bedöma det kritiska värdet i ett konstkritiskt uttalande.

Mårten Arntdzén, konstkritiker på Expessen och SR, konstaterade att det kritiska värdet i en recension står att finna i att den utifrån ett oberoende perspektiv är granskande, och tar upp en diskussion med utställningen. Kim West, redaktör för SITE och Union, poängterade att kritisk värde inte enbart står att finna i att vara värderande, utan att en annan grundläggande funktion för kritiken är bidra till att skapa ny förståelse för konst. Mårten Arntzen höll med men menade samtidigt att dagskritiken under många år har varit väldigt fokuserad på att bara skapa förståelse och att man inte har vågat värdera konsten.

Milou Allerholm, kritiker på DN, menade att i den mån det finns begräsningar för konstkritiken så beror det i stor utsträckning på kritikernas invanda förhållningssätt. Hon fortsatte ”När jag började skriva uppfattade jag mig själv som en operativ kritiker, jag ville lyfta fram vissa konstnärer som jag tyckte borde få plats i tidningen. Nu förtiden ser jag mitt uppdrag som att skildra hur konstlivet ser ut i större bemärkelse. Just av denna anledning är det viktigt att det kommer in nya kritiker hela tiden, som kan agera på ett operativt sätt.”

Diskussionen fortsatte och handlade om hur konstkritiken kan förhålla sig till relationell, processinriktad konst som exempelvis verksamheten på Tensta Konsthall. Kim West replikerade att han ”…inte tror att den här typen av institution behöver ’en egen form av konstkritik.’ Jag tror inte att det som händer när Oda Projesi gör ett projekt är så radikalt att man måste uppfinna en ny teoretisk genre. Men samtidigt tror jag att konstkritiken bör vara delaktig i att skapa förståelse för konstnärliga skeenden i samtiden. Och det kan innebära att vara med och formulera nya idéer om vad konst är, hur den kan fungera, på vilka sätt den agerar i förhållande till samtiden och till historien. Detta är ett stort arbete som kräver en metodisk reflektion hos konstkritikern också , och i en sådan diskussion kan man inte utgå från att den kritiska textens form är något sekundärt, någonting som är givet. Det är något som man måste våga laborera med i det arbetet”

Frågan om kritikens nytta och konstens roll i samhället ventilerades av bland andra Fredrik Svensk kritiker och teorilärare på Valand: ” Det är en radikal skillnad mellan att verka i en borgerlig offentlig press, i ett brett offentligt rum utanför den begränsade konstsfären, och att exempelvis sitta här och vara kritisk. Det är samma sak som när jag undervisar på Valand och Högskolan för fotografi och film – där är det kritik varje dag, det är vad det går ut på att gå på konstskola. Men det är just en icke-offentlig kritik, och en viktigare fråga än de som nyss diskuterats är väl vad just konstkritiken ska bidra med i en sådan offentlighet, vad ska den bidra till i ett demokratiskt samhälle.”

Mårten Arndtzén uttryckte att konstkritiken inte bör ha den typ av makt vi normalt förknippar med journalistik och granskning: ”Mina recensioner har säkert mycket liten inverkan på utställningspolitiken på Moderna Museet. Men där har jag inte heller några större intressen av att påverka. Däremot kan kritiken påverka konsten såtillvida att man fungerar som ett membran mellan en konstoffentlighet och en vidare offentlighet. Där har konstkritiken en mycket viktigt roll, inte minst för konstens skull, att stå på andra sidan, att stå utanför och rapportera skeenden för en bredare allmänhet.”

Senare togs konstens olika skikt upp till diskussion och konstnären Andreas Gedin beskrev bland annat de starka ekonomiska krafterna i konstvärlden. Mårten Arndtzén tog upp Julian Stallabrass bok Art Incorporated och hänvisade till en artikel om institutionskritik av Andrea Fraser i senase numret av Artforum. ”Hon menar att den institutionskritiska konsten aldrig har varit institutionskritisk i någon destruktiv bemärkelse.Tvärtom har det handlat om att försvara institutionen som en plats för kritik, snarare än som ett uttryck för de här ekonomiska och politiska skeenderna. Det odlas fortfarande en myt om konstens oberoende, något som i sig har vissa politiska funktioner. A propos konstkritikens möjlighet att påverka, så handlar inte detta om att påpeka en aller annan orättvisa på en institution, utan om att besrkiva den sociopolitiska kontext som konsten är inskriven i och läsa av vad som händer i konsvärlden med utgånspunkt från det. Som en del av vår politiska verklighet.”

Angående möjligheten att analysera konsten utifrån ett ekonomiskt perspektiv, föreslog Andreas Gedin att man exempelvis kunde samarbeta med ekonomijournalister. Han beskrev också en tilltagande akademisering av konstlivet. ”Risken är att denna konst späs ut och försvinner in på universiteten. Men samtidigt finns något kvar, marknaden finns kvar utanför.”

Mårten Arndtzén: ”Jag tror att om du tar bort dagskritiken – då hamnar man i den situation som Andreas beskriver, med en universitetskonst och en marknadskonst. Just här fyller dagskritiken en viktig funktion idag.”

En mängd frågor ställdes av publiken som gjordes delaktiga redan från början. Somliga påpekade att bara en väldigt liten del av konstvärlden belyses med kritik och att avsaknaden av kritik av exempelvis offentlig konst är påtaglig. Någon annan påpekade att konstkritikernas tolkningarna ofta inte skiljer sig nämnvärt från de i utställningskatalogerna.

För oss blev det tydligt att kritiken är en helig ko att ansätta, och flera av de faktorer vi har tagit upp inte fann något svar i vår panel. Vi blev förvånade av oviljan att diskutera kritik med utgångspunkt från ”kriterier av kritik.” Huruvida något tillhör genren konstrecension, katalogtext eller journalistiskt reportage verkar vara viktigare för de flesta, än vilken kritisk funktion respektive text kan ha. Vi undrar fortfarande hur kritik skall bedömas, och vilka kriterier som kan tillämpas vid en utvärdering av konstkritisk praxis. Kan kritik bedömas utifrån sitt inflytande över kulturpolitik, institutionell praxis, konstnärers uppgång, eller utifrån vilken ny kunskap och vilka nya förståelseformer den genererar (i så fall - hur bedömer man denna kunskap)?

Vi kan förhoppningsvis inom kort offentliggöra en ny plats för ett nytt seminarium där vi kan fortsätta diskutera konstkritikens situation. Till dess hoppas vi att diskussionen fortsätter här på bloggen.

Robert och Frans-Josef

Jo, för all del

2005-10-04T15:34:00.000+02:00

Jag brydde mig inte om det bara för jag tänkte att en blog är en blog och inte en tidskrift, och bloggens natur är det spontana meningsutbytet. Jag tror inte det är någon idé att publicera sig på internet om man vill skriva för historien. Däremot blir det man publicerar här väldigt snabbt historia. Jag hade glömt att vi hade moderatorer. Sorry. Har vi det?

Och är Sveriges konstkritik i kris? Är västvärldens (Europa och USA) konstkritik i kris? Det har ju varit ämne för diskussion även i utlandet det senaste året/n. Är det som med måleriet, eller som med författaren som spökar hela tiden, som konjunkturer som kommer och går? Kriser som storstädning när man har arbetat ihjäl sig till en deadline och behöver hitta ett sätt att börja om.

Jag hörde att Fröken Julie går på Dramaten igen och att medieföretagen börjat nyanställa. Cykler. Hanterbart och tryggt. Ordning och reda. Som årstider.

Jag håller med dig, Martin. Kritiken har ju massor att göra. I början av den här bloggen kom jag att tänka på den gamla sketchen från Nöjesmasakern med ungdomarna som inte har nån lokal. Samtalet lät också lite som ett fackmöte. Men jag tycker om att inläggen har varit så olika att det nästan blivit goddag yxskaft. Det är konstruktivt. Det är ju ett samtal i allfall. Jag tänker att många av er här på bloggen väl arbetar med att skriva till vardags också men kanske inte så ofta får svar. Är det då inte roligt att ha en plats som möjliggör en mer regelbunden om än oförutsägbar dialog för en gångs skull?

Jag tänker att en blog är som heta linjen, fast med ett bestämt ämne för samtalet och mer väluppfostrat och uppriktigt menat.

Ps. Eller... var det meningen att jag inte skulle bry mig om det som riktades till "alla andra"? Fattade nog inte riktigt uppdelningen insåg jag nu.. Ds.

Till Kira

2005-10-04T09:53:00.000+02:00

Det verkade som om bloggen tappade fart i den stunden då man ropade på ordning och moderatorer. Nackdel var också att man värderade några inlägg som att äga högre nivå än andra. Det resulterade i att ett från början intressant men vildvuxet projekt förlorade lite av sin charm.

Till alla andra
Det finns annars ganska mycket att diskutera i konstkritiken. Under sommaren finns en rad händelser som bara i en liten utsträckning diskuterats i publicerad form inom konstkritiken samtidigt som det ändå tycks finnas många starka åsikter och synpunkter på dessa händelser.

För att nämna några exempel: Några tillsättningar som att en musikartist utan påtagliga erfarenheter från konstområdet tilldelats en plats i Moderna Museets styrelse, biennalen i Venedig och förutsättningarna för Sveriges enda biennal i Göteborg.

Moderatorerna kanske skulle initiera en diskussion med dessa exempel som utgångspunkt. I min mening är det mer intressant att diskutera konstkritik som den praktik det är istället för att diskutera konstkritiken på ett ideologiskt plan. På så sätt blir kritiken också mer tänkeväckande och kanske till och med kan skapa ett större intresse kring sig själv.

En eloge till de som tagit bladet från munnen i olika sammanhang: Till exempel Mårten Arndtzén om tillsättningar eller Dan Jönsson om GBG-biennalen. —Martin Schibli

Diskussionen fortsätter

2005-10-03T13:28:00.000+02:00

En rapport från seminariet är på väg, vi skriver så fort vi hinner. Förhoppningsvis kan diskussionen fortsätta här på bloggen.

—Frans-Josef

Vad hände?

2005-10-03T02:44:00.000+02:00

Redde ni ut allting på seminariet? Var alla överens? Är det överflödigt att ens göra en sammanfattning? Blev det skandal? Man blir ju så nyfiken här på andra sidan jorden och inte i Hökarängen. Är bloggen död nu?

Seminarium den 26 september

2005-09-25T17:28:00.000+02:00

DEN FRÅNVARANDE KRITIKEN – ETT SEMINARIUM OM KONSTKRITIK
Den 26 september 2005, klockan 18.30, på Konsthall C i Hökarängen

Kritikens kris har proklamerats gång efter annan under senare år. Om konstkritiken under denna tid faktiskt befunnit sig i ett permanent kristillstånd är frågan: Vilka problem har kritiken idag? Inte för fem eller tio år sedan, utan idag, hösten 2005. Seminariet utgår från antagandet att konstkritiken i stor utsträckning bär ansvar för sin egen marginalisering. Diskussionen kommer att kretsa kring varför - och på vilket sätt – dagens konstkritik misslyckas i sin självpåtagna roll som en kritisk röst i en ständigt föränderlig konstvärld. Vi hoppas på en god uppslutning och en bra diskussion. Välkomna.

Frågeställningar:

1.Kritisera: I en tid då idén om självkritik internaliserats av alla instanser i konstsystemet, vad konstituerar egentligen kritik? Vad är konstkritikens uppgift och enligt vilka kriterier kan man bedöma det kritiska värdet i texter producerade av konstkritiker? Vilka faror finns med att formulera konstkritikens uppgift genom instrumentella värden såsom granskning och undersökning?
Exempel:
—http://expressen.se/index.jsp?a=429412 (Natalia Kazmierska om Sophie Tottie)

2. Nya media: Hur bör kritiken förhålla sig till samtidens gränsöverskridande praktiker? Kan recensionen rymma en kritik av samtidskonstens olika former eller bör kritikern anpassa sitt sätt att skriva beroende på vad som kritiseras?
Exempel:
—http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1423&a=321496 (Jessica Kempe om Tensta Konsthall)

3. Värden: Vår tids oheliga allianser mellan konstens institutioner, det politiska etablissemanget och det privata näringslivet borde rimligtvis medföra en livlig diskussion om relationen mellan olika värdesystem. Förutsatt att ekonomiska, politiska och konstnärliga värden inte alltid sammanfaller, verkar det rimligt att konstkritiken bidrar till att utröna vad som skiljer dem åt. Men i ett par undersökningar (Jan-Gunnar Sjölin ”Om Konstkritik” på Lunds Universitet och ”The Visual Art Critic” på Columbia University) konstateras att majoriteten av de deltagande kritikerna anser att kritikens viktigaste uppgift är att informera, tolka och analysera konsten, snarare än att generera värdeomdömen. Är detta en rimligt tolkning av kritikerns uppgift?
Exempel
—http://www.najp.org/publications/researchreports/visualarts.html

4. Ekonomi: Vad innebär det för en kritiker att vara ”inbäddad” i det system som man i sin verksamhet skall recensera, granska, kontrollera? Hur bör man förstå kritikerns roll eller position i det ekonomiska system av konstnärer, curatorer, institutioner som gemensamt framställer den produkt som benämns ”konst”? Om kritiker inte ska granska, balansera, rannsaka konstsystemet och dess processer ska då detta lämnas över till journalister eller sakkunniga inom ekonomi-och konsthistoria, eller ska detta inte göras alls?
Exempel:
—Lars O Ericsson Mordet på Tensta Konsthall
—Kritiken av Nordiska Paviljongen på årets Venedig Biennal

4. Tillväxt: Vem vinner på en bättre konstkritik? Om man bortser från de rent ekonomiska aspekterna, vilka idag i viss mån tillfredsställs bättre av andra än av konstkritikerna, vad har kritiken själv för värde? Kan kritikern faktiskt utöva inflytande på konstens institutioner, konstnärerna och publiken och bidra till ett ”bättre” konstliv? Vilken roll kan en kritiker spela för utvecklingen av konst och i förhållande till övriga institutioners krav på tillväxt, allmännytta och ’god smak’?
Exempel:
—http://www.spiked-online.com/Articles/0000000CA8AF.htm

—Frans-Josef och Robert

Som man nu önskar: Kris eller förändring

2005-09-24T20:39:00.000+02:00

Om det skall kallas för kris i konstkritiken är en smakfråga. Men förändring kan man nog tala om. Och det gäller inte bara konstkritiken. I debattstridens hetta är det lätt att glömma bort att konsten är lika mycket i kris. Därmed är det upplagt att konstens andra instanser också är med i kriståget.

Konstkritiken har fått lämna ifrån sig den dömande makten. Under modernismen var det självklart att det fanns starka och enskilda kritiker som värderade utställningar och som därigenom utgjorde ett väsentligt led i konstverkens väg från potentiell kvalitet till faktisk. Den faktiska kvaliteten är naturligtvis den som blir gällande i konstvärlden. Onekligen vägde kritikerns ord tungt även om det i många fall fick revideras några år senare.

Den dömande konstkritiken klarade sig utmärkt även när den postmoderna eran inleddes. Kritiker som fångade upp vad som rörde sig i konstlivet kunde etablera sig som domare för att avgöra vad som var postmodernt och vad som tillhörde den alltmer undanträngda modernismen.

Sedan blev det svårare. Konsten tenderade att bli alltmer mjukvara och lutade sig mot socialkritik och projekt. Det behövdes mer text och kritikerns röst blev en av många. Betydelsen av konstkritiken kom helt naturligt att minska. Nytillskottet curatorn är nästan alltid skrivande och tillsammans med någon lämpligt vald teoretiker var det möjligt att förse utställningar med vänligt sinnade texter som kunde ställas mot en negativ kritiker. Man skall inte heller blunda för att konstkritikern, och det är ofrånkomligt, också tillhör dem som skriver introduktionstexter. Texter kan man lätt få för pengar, en text av ett gott namn är en garanti och den kostar i allmänhet lite mer.

Så är ju frågan vad kritikern egentligen skall skriva om. Mestadels rör sig samtidskonsten om sociala frågor och man kan väl anta att kritikern då skall ta ställning till hur bra frågan är framställd. Men detta besväras av ett ”för vem?”. Konsten är till för konstvärlden och det är inte bra, åtminstone inte för en kritik som handlar om hur en konstnär lägger fram angelägna sociala och politiska frågor på ett lite okonventionellt sätt. Det folk som skall upplysas och beröras visar sig vara de närmast sörjande i konstvärlden.

En ytterligare sak är att det blivit lätt att göra konst. Vem som helst kan snabbt lära sig att göra samtidskonst. Curatorerna brukar ha insett detta och har därför blivit konstprojektens regissörer. Men gränserna har därför inte blivit direkt flytande. Konstvärldens ordningar är starka befästningar och om en konstkritiker ger sig på att göra konst slutar det med att det blir en konstkritiker som prövar på. Om det inte är så att det rör sig om en kritiker som ännu inte befäst sin identitet i konstvärlden. Konstnärer kan också skriva konstkritik, men som det hörs på meningen är det just en konstnär som skriver konstkritik. Någon gång kan man finna exempel på aktörer som är lite av varje. Det är sällan någon bra position eftersom det innebär att en sådan person inte riktigt hör hemma någonstans.

Antagligen är det så att konstkritikens kris (alternativt förändring) är en följd av konstens kris (alternativt förändring). Det som står svagt idag är konstteori. Frågan ”Vad är konst?” anses inte längre värd att ställas eftersom det är allmänt känt att det kan vara vad som helst. Det är den hänvisning som brukar ges av konstvärldens aktörer till den institutionella konstteorin. Men någon sådan finns egentligen inte. Den börjar och slutar med precis den hänvisningen. Det är fråga om en delvis genomförd reform av modernismen. Skall man definiera konstkritikens uppgift får man först bestämma sig vad konst är för något.

Genom att konstvärlden håller alla dörrar öppna får vi tills vidare stå i ett korsdrag.
—Lars Vilks

Konnichiwa otoko to Power (Goddag mina herrar och Power)

2005-09-15T10:57:00.000+02:00

Jag tror inte vi i konsten mår bra av den slags ordning och reda som Kim beskriver. Jag tror att kategoriseringar bör göras privat. De tenderar annars att bli sanningar eller fördomar, beroende på hur man ser det. Och särskilt så om de är välformulerade och når en hög nivå av abstraktion. När jag kallar något för akademiskt i en negativ bemärkelse så är det den där ordningen och redan och fackindelningen och systemeringen jag syftar på. Sen kan det dessutom vara snårigt skrivet, men det är inte det allvarliga. Skrivstilen handlar mer om fostran, självförtroende och talang. Den akademiska attitydens mörka sida är den byråkratiska, den som hejdar otillbörligheter, agerar kontrollinstans och kvalitetssäkrar, ser kunskap och dialog som en slags produkt. Jag är inte revolutionär, jag är buddist-munk.

Konstkritiken i Sverige har andan i halsen. Det är inte snyggt. Vi har ju ingen stil. Jag är sedan länge elitist och nu är jag förälskad i Japan. Jag förstår inte vad japanerna säger men de har ett fantastiskt kroppsspråk och ett sätt att röra sig som kommunicerar via ett sjätte sinne. Även med visiret nedfällt är de medvetna om sin omgivning och relaterar till den. Jag fascineras av en sådan närvaro och tänker att den svenska konstvärlden består av trasiga, borttappade satelliter. Men socialt och demokratiskt medvetna som vi är skapar vi en blog för att beklaga situationen.

Jag håller med Kim om att människor som avfärdar noggrant formulerade längre resonemang och menar att de är för akademiska endast på grund av sin form, är oförskämda. Men jag brukar alltid tänka att de missförstått innebörden av ordet akademisk. Att vara akademisk är helt enkelt, som Kim beskriver det och som jag uppfattar det, att ingå i ett system av överenskommelser som rör kunskaps- och vetenskapsproduktion.

Vad krisen anbelangar håller jag med om att den nog främst gäller förvirringen på dagspressens kultursidor. För hittar man till bloggarna, konsten.net, Site, Paletten etc så hittar man också den utländska essäistiken och kan bli proppmätt. Pas de probleme. Så det saken gäller är snarare hur det artikuleras på torget på svenska för allmänheten och ännu icke berörda parter. Alltså,

"Frågan är nu: om detta stämmer, skulle det isåfall vara så katastrofalt? Måste det innebära kulturskymning? Kan det inte tvärtom vara ganska bra?"

Jo, det är jättebra. Men jag skulle önska att vi dessutom kunde föreställa oss något mer än dikotomier. Jag tror att anledningen till att sommarens nummer av Art Forum innehåller så många sträva påpekanden om hur samtidskonsten upprepar 1960-talet, har med det att göra. Är det fortfarande intressant att tala om etablissemanget och alternativet? Vi är ju alla mogna postmodernister. Nyanser. Nivåer. Skalor. Och lönndörrar. (min önskelista) Jag vill ha fler essäer från redaktionen på våning 6 1/2.

Ps Hur många tecken tål en blog? Ds

Ökad polarisering

2005-09-12T12:52:00.000+02:00

Här en text författad i våras men publicerad i DN i lördags. Den bemöter inte Kims text men jag hoppas att den kan ge perspektiv på frågan om konstkritikens situation. En del av det jag tar upp har ju också andra här på bloggen varit inne på.

”Jag har inget som helst inflytande över konstlivet längre, marknaden tar över”, suckade den amerikanske filosofen och skribenten Benjamin Buchloh under ett seminarium om konstkritik på Städelschule i Frankfurt i vintras. Buchloh som bland annat medarbetar i tidskrifterna October och Art Forum sedan tidernas begynnelse, kan tyckas en aning kokett. Han är en gammal elefant som verkligen har haft inflytande och vars omdöme fortfarande väger tungt. Och det är ju intressant att en vänsterskribent med rötterna stadigt i sextiotalet grämer sig över att inte kunna påverka den kapitalistiska konstmarknaden. Men Buchloh har i stort rätt, konstkritikens inflytande över konstvärlden har verkligen minskat på senare år, hur man än värderar detta. Sett från Buchlohs amerikanska position ligger det ännu mer i hans tunga suck. De dominerande amerikanska konstsamlarna, som har viktiga positioner i konstlivet, inväntar inte konstkritikens eller ansedda galleriers omdömen. I stället omger de sig med egna rådgivare som till exempel kan köpa upp hela konstskoleutställningar efter eget huvud. Och sådana köporgier genererar förstås ett intresse hos gallerierna. Så är bollen i rullning. Det kan inte heller vara en tillfällighet att Stockholms båda konstmässor hade konstsamlaren som viktiga inslag. Och konstmarknadens expansion har förstås gynnat lättplacerade konstverk som måleri.

Filosofen Boris Groys beskriver konstens närmaste framtid på ett helt annat vis i en elegant essä, ”Återteknifieringen av konsten”, i konsttidskriften Parkett. Där finns inte den starka konstmarknad Buchloh fruktar. Groys menar att 1900-talet var ready-madens århundrade, konstnären utsåg föremål eller händelser till konst. Men nu är det konstnärliga avantgardet hantverkare igen, men materialet är digitalt. Man kan, lätt karikerat, tillägga att detta avantgard befolkas av kuratorer och doktorerande, konceptuella konstnärer vilkas arbete finansieras av stater och stiftelser och syns på institutioner och biennaler.

Jag tror att både Buchloh och Groys har rätt trots att de ger motsägande beskrivningar. Konstvärlden är kluven i Groys avantgard och den fria, breda marknad som kört över Buchloh. Det är förstås inget nytt att konsten splittras men graden av polariseringen ökar just nu. Frågan är vad den kommer att leda till. Konsten i dessa två konstvärldar tar olika risker som kan leda till utplåning. Marknaden kan kräva en anpassning till döds och en akademiserad konstnärlig praktik kan komma att helt förlora kontakten med publiken och slukas av universiteten. En möjlighet är att det på några decenniers sikt, om det akademiserade avantgardet blivit till etablissemang, bildas en grupp konstnärer som gör uppror mot dem, liksom när grundarna av Konstnärsförbundet 1886 vände sig mot Akademien. Vad dessa upprorsmakare kommer att syssla med är svårt att ha någon uppfattning om. Vem vet, kanske blir det något av ett folkligt uppror bortom både marknad och akademi.

KRITIKENS KRIS (DEL 2)

2005-09-12T05:22:00.000+02:00

Hej igen!

I inlägget jag lade ut på den här bloggen förra torsdagen försökte jag, med hjälp av några begrepp lånade ur en text av Gérard Genette, ställa frågan ”vad är konstkritik?”, och helt schematiskt situera den i ett svenskt sammanhang. Min avsikt var inte att upprätta någon teori om konstkritikens natur, utan snarare att försöka använda ett par av Genettes kategorier i diskussionen om den svenska konstkritikens ”kris”, för att visa att man inom denna diskussion riskerar att blanda samman sinsemellan helt åtskilda former av konstkritik, vilket kan göra det svårt att komma någonstans i frågan. I det här inlägget tänkte jag säga några ord om vad jag tror att ”konstkritik bör vara”. Det säger sig självt att jag inte tänker försöka formulera någon övergripande teori om konstkritikens väsen och syfte. Ett sådant projekt skulle, som rent förberedande steg, kräva att man utformade teorier om konstens väsen, om relationen mellan ett konstverk och den text som gör det till sitt objekt, om de institutioner som upprätthåller konsten och de som upprätthåller kritiken, om dessa institutioners underliggande ideologier, osv. Här tänker jag helt enkelt stanna kvar vid Genettes begrepp, och försöka använda dem för att formulera ett par problem jag uppfattar som centrala.

2. Vad bör konstkritik vara?

Om vi alltså, en gång till, utgår från att det råder ”kris” inom den svenska konstkritiken, vad kännetecknar isåfall denna kris? Genette såg två övergripande former för den kritiska texten: den redogörande och den essäistiska. Att det man kan kalla den svenska redogörande konstkritiken befinner sig i kris skulle innebära att den inte kan utföra sina funktioner – att vara informerande, deskriptiv, utvärderande – och att den med andra ord inte lyckas ge en rättvisande bild av utbudet på den svenska konstscenen, eller tenderar att bli rent deskriptiv eller rent värderande, etc. Vad man borde eftersträva för att åtgärda en sådan presumtiv kris framstod som rätt uppenbart: mångfaldiga medierna för den ”redogörande konstkritiken”, motarbeta de tendenser enligt vilka man prisger den till förmån för ren redaktionell reklam/konsumentupplysning eller godtycklig åsiktsproduktion, osv. Men vad skulle det innebära att det Genette kallar ”den essäistiska konstkritiken” befinner sig i kris?

När Genette diskuterar ”essän” gör han det i ganska vaga ordalag, och det enda som framgår tydligt är att denna ”essä” är en text vars funktion är att vara ”kommenterande”, dvs deskriptiv och tolkande, och att den ytterst syftar till förståelse. ”Essäns” berättigande, skriver Genette, ligger just i att den, till skillnad från den redogörande kritiska texten, inte har något tydligt angivet praktiskt ändamål, inte tjänar någon bestämd yttre logik. Frågan om hur man i sin tur ska berättiga existensen av en konstkritik utan angivet praktiskt ändamål pekar förstås vidare mot svåröverblickbara frågeställningar, som rör berättigandet av själva idéerna om en autonom konst och om ett obundet kritiskt tänkande – frågeställningar jag inte tänker diskutera här. Jag nöjer mig istället helt enkelt med att konstatera att en konstkritik som är tvungen att uppfylla ett angivet praktiskt ändamål – att informera, utvärdera, saluföra, propagera, etc – nödvändigtvis lyder under en redan given ordnings begränsningar, vilket gör det omöjligt för den att tillmötesgå sitt objekt – konstverk, konstnärskap, utställning, rörelse, etc – på dess egna villkor, vare sig detta objekt själv strävar efter att vara vackert, sublimt, samhällskritiskt eller revolutionärt, osv.

Att den ”essäistiska” kritiska texten befinner sig i kris skulle alltså innebära att den av någon anledning inte kan uppfylla sina kommenterande – sina deskriptiva och tolkande – funktioner. Vilka vore symtomen på en sådan kris? Jag räknar upp två, varav ett redan nämnts tidigare: att det saknas medier för denna form av konstkritik, och att själva dess form gör det omöjligt för den att tala om vissa former av konst, dvs: att den inte hänger med i konstens formmässiga utveckling. Vad man borde eftersträva för att åtgärda en sådan presumtiv kris framstår som lika självklart som avlägset: skapa de ekonomiska förutsättningarna för att inrätta och på lång sikt driva fler medier där den villkorslösa (”essäistiska”) konstkritiken kan utvecklas och pröva sina former. Att något sånt känns avlägset i en svensk kontext har uppenbara anledningar: den statliga stödapparaten är obefintlig eller monteras ned (kulturrådets tidskriftsstöd räcker exempelvis inte för att driva några tidskrifter) och det finns inga egentliga fungerande alternativ: det finns ingen utvecklad struktur för privat finansiering (från förlag, institutioner, företag, mecenater, etc), och det svenska språkområdet och den svenska konstvärlden är såpass små att det rent kommersiellt inte är ett gångbart projekt att publicera ”essäistisk” konstkritik på svenska eller om den svenska konstvärlden.

Men vad bör konstkritik egentligen vara? Tidigare nämnde jag vad jag uppfattar som ett par missriktade invändningar mot den ”redogörande” konstkritiken: att den skulle sakna analytisk kraft, och att dess form gör att den inte kan tala om vissa former av konst – invändningar som snarare hänvisade mot den ”essäistiska” konstkritiken, som är den form av konstkritik man borde förvänta sig strävar efter att vara analytiskt avancerad och efter att återuppfinna sina former. Man kan förstås tänka sig på ett liknande sätt missriktade invändningar mot den ”essäistiska” konstkritiken. Jag kommer inte att kunna ge något närmare, mer exakt och uttömmande svar på frågan om vad konstkritik bör vara – jag är inte ens säker på att något sådant är önskvärt – men jag kan antyda vilken riktning jag tycker att den borde ta, genom att försöka bemöta vad jag uppfattar som tre ganska vanliga invändningar mot den ”essäistiska” konstkritiken: att den är för akademisk, att den inte är tillräckligt objektiv, och att den är elitistisk.

Den första invändningen, att den ”essäistiska” konstkritiken är för akademisk, kan man få höra lite då och då, och den verkar oftast innebära att denna konstkritik är för snårigt skriven, förutsätter överdrivna teoretiska kunskaper, är full av obskyra referenser och hänvisningar, etc. Detta är en form av konstkritik, tycks man mena, som vore legitim inom de akademiska institutionernas och disciplinernas slutna sfär, där folk kan förväntas begripa alla hänvisningar och referenser, men inte utanför denna sfär, i ”offentligheten”, där alla bör kunna förstå allting omedelbart. Till den grad denna sorts invändning faktiskt handlar om texter som av stilistiska skäl är svårlästa eller obegripliga – kritikern ifråga har inte kontroll över de begrepp han/hon använder – är den förstås nyttig (trots att den isåfall inte har något med ”akademin” att göra, utan helt enkelt handlar om just stilistik, om att kunna skriva läsbar text). Till den grad denna sorts invändning bara bygger på en generell ovilja gentemot eller oförmåga att ta till sig sammansatt text, så är den reaktionär. Varför? Av flera anledningar. För det första, därför att själva idén att det inte skulle få finnas komplex konstkritik utanför ”akademin” uppenbarligen inte är godtagbar. För det andra, därför att den motsatta tanken, att all (konst)kritik som gör avancerade anspråk skulle behöva förpassas till de akademiska institutionernas slutna sfär, skulle ha problematiska konsekvenser, av olika skäl: därför att denna sfär själv är mycket starkt reglerad och hierarkiserad, så att det vetande som produceras där alltså är normaliserat och behöver alternativ; därför att utrymmet för estetisk forskning etc – för humaniora i allmänhet – inom de akademiska institutionerna tenderar att minimeras i takt med att universiteten förvandlas till en sorts yrkesutbildningsfabriker; därför att de relevanta institutionerna (fr a de konstvetenskapliga och de estetiska) med en del undantag verkar vara ointresserade av att diskutera aktuella problemställningar och samtida konst – osv. Kanske skulle man därför kunna säga att den svenska ”essäistiska” konstkritiken i ett avseende inte är ”för akademisk”, utan att den tvärtom inte är tillräckligt akademisk: den skulle behöva utgöra ett komplement och ett alternativ till den ”konstkritiska” kunskapsproduktion som äger rum inom de akademiska institutionerna, men utan att reproducera deras regelverk och institutionella begränsningar. Detta är förstås en fullkomligt utopisk förhoppning – men det får ändå vara ett första svar på vad jag tror att (den ”essäistiska”) konstkritiken bör vara: jag tror att man bör inrätta medier och forum för en sådan konstkritik på ”akademins tröskel”, där ett estetiskt spekulativt tänkande och en ”konstkritisk” kunskapsproduktion kan äga rum utan att behöva vara underkastade det regelrätta akademiska vetandets rent institutionella begränsningar.

En annan invändning man hör ibland är att den ”essäistiska” konstkritiken inte är tillräckligt objektiv. Denna invändning är ofta sammankopplad med ett lite tröttsamt prat om hur ”konstvärlden” är en korrumperad och sluten värld, där alla håller varandra om ryggen: där alla konstnärer och curatorer är samvetslösa karriärister och där alla konstkritiker bara skriver om sina bästa vänner och fyller sina texter med ”akademiska” citat för att framstå som smarta – osv. (Jag har inte mycket att säga om detta. Det finns korruption i konstvärlden. Det är dåligt. Det finns också konst och konstkritik. Den kan man försöka förstå, om man har lust.) Till den grad invändningen mot den ”essäistiska” konstkritikens bristande objektivitet är mer seriös, och handlar om en avsaknad av ”vetenskaplighet”, ”klarhet” eller ”kritisk distans”, så uppfattar jag den som ett utslag av en föråldrad positivism, enligt vilken kritikern skulle vara något slags ufo som kommer farande från yttre rymden för att avge sitt absolut opartiska omdöme om det självtillräckliga konstverket – och enligt vilken den konstkritiska texten skulle vara ett helt transparent, sekundärt, obetydligt hölje som sådana omdömen transporteras i. Jag uppfattar det tvärtom som helt väsentligt att man inser att den ”essäistiska” konstkritiska texten är just en text, och att det inte finns något naturligt eller sekundärt i denna texts utformning. Man måste vara beredd att godta att man för att kunna förstå vissa former av konst kan vara tvungen att laborera med den konstkritiska textens formella egenskaper. Man måste också vara beredd att godta att egentlig utveckling inom konstkritikens fält förutsätter att man tematiserar hur konstkritiken skrivs, därför att man annars riskerar att bli fast i retoriska och stilistiska mönster som begränsar alla utsikter till förändring. Det här skulle vara mitt andra svar på frågan om vad (en ”essäistisk”) konstkritik bör vara: den bör kunna tematisera sig själv, och uppbära sig själv, såsom text.

En tredje invändning man brukar stöta på med jämna mellanrum är att den ”essäistiska” konstkritiken är elitistisk. Denna invändning hör ihop med de andra två. Idén tycks här vara att de konstkritiker som skriver denna form av konstkritik styrs av en suspekt agenda, och av någon sorts egoistiska eller politiska skäl ser ner på alla som inte begriper vad de säger. Eller m a o, att den ”essäistiska” konstkritiken är komplex (”akademisk”) därför att den vill utesluta dem som inte kan förstå den från sin krets – en krets som alltså utgörs av den slutna och korrumperade konstvärlden, där all ärlighet, öppenhet, ”objektivitet”, har offrats. Denna invändning bygger på den problematiska uppfattningen att en text (eller ett konstverk, för den delen) som inte direkt tilltalar och omedelbart kan begripas och uppskattas av alla, per definition är en misstänkt text (eller ett misstänkt konstverk), som av någon mer eller mindre obehaglig anledning inte kan tolerera att granskas av de ”vanliga” människorna. Och problemet med en sådan uppfattning är förstås att den i sin tur bygger på en idé om ”de vanliga” enligt vilken dessa inte själva har förmågan att avgöra vad de vill och inte vill läsa eller se (dvs: de kan inte själva bestämma sig för att vara ointresserade av en ”akademisk” konstkritisk text, utan behöver ett ombud – den ”vanliga konstkritikern” – som gör det åt dem), och i förlängningen överhuvudtaget inte ens skulle kunna begripa denna form av ”akademiska”, ”svåra” texter. Det handlar här om två på ett grundläggande plan motsatta föreställningar om ”allmänheten”, ”publiken”, ”läsarna”. Den ena (den ”vanliga”, ”folkliga” konstkritikerns) säger att de inte kan förstå allt, och därför måste tilltalas med ett enkelt, ”vanligt”, språk. Den andra (den ”essäistiske” konstkritikerns) säger att alla skulle kunna förstå allt, att ingen principiellt är oförmögen att förstå någonting, hur komplicerat det än må vara, och att man underkänner sina läsares värdighet genom att tilltala dem med ett likriktat och populistiskt språk. Den ena utgår från att ”det allmänna intellektet” är begränsat, och att folk måste tilltalas i förenklade, lättbegripliga termer för att de ska kunna förstå. Den andra utgår tvärtom från att ”det allmänna intellektet”, åtminstone principiellt, är obegränsat, att vem som helst skulle kunna förstå vad som helst, och att alla har förmågan att själva avgöra vad de vill försöka förstå. Det är den andra föreställningen som anklagas för att vara ”elitistisk”. Detta kan vara ett tredje svar på vad (en ”essäistisk”) konstkritik bör vara: den bör våga ställa krav på sin läsare, den bör inte underkänna sin adressat genom att tilltala den i likriktade termer, den bör riktas till en ”allmänhet” som potentiellt kan förstå allt.

Jag ska vara tröttsam, och försöka summera mitt resonemang i punkter. a) Det finns sinsemellan radikalt åtskilda former av konstkritik, såsom den ”redogörande” och den ”essäistiska”. De lyder under olika förutsättningar och begränsningar, och de har olika funktioner och ändamål. Att det råder kris i den ena betyder något annat än att det råder kris i den andra. b) Den ”redogörande” konstkritikens syfte är att vara informerande, och dess funktioner är deskriptiva och utvärderande. Att den svenska ”redogörande” konstkritiken är i kris skulle (exempelvis) kunna betyda att den inte kan informera om allt som sker på den svenska konstscenen, att den tenderar att bli uteslutande deskriptiv eller uteslutande värderande, eller att kritikerna inte lyckas inrätta förtroende hos ”allmänheten”. För att åtgärda en sådan kris bör man (exempelvis) sträva efter att skapa nya medier och kanaler för den redogörande konstkritiken, efter att försöka åstadkomma en utökning av utrymmet för denna kritik i dess existerande medier, efter att motarbeta tendenserna till rent deskriptiv eller rent värderande konstkritik, eller efter att förnya konstkritikerkåren. c) Den ”essäistiska” konstkritikens syfte är att uppnå förståelse, och dess funktioner är deskriptiva och tolkande. Att denna form av konstkritik befinner sig i kris skulle (exempelvis) kunna betyda att det finns för få medier där den publiceras, eller att den är formmässigt begränsad på så vis att den inte kan tillmötesgå alla former av konst. För att åtgärda en sådan kris bör man eftersträva att öppna spelet med denna kritiks former, vilket skulle förutsätta att man hade de ekonomiska medlen för att inrätta och långsiktigt driva nya medier och kanaler där denna konstkritik kan pröva sig själv och utmana sina begränsningar. d) En sådan konstkritik borde sträva efter att inrätta sig på ”akademins tröskel”, som platsen för ett spekulativt estetiskt tänkande utan den regelrätta akademins institutionella begränsningar; den borde sträva efter att tematisera och uppbära sig själv såsom text; och den borde våga ställa krav på sina läsare, och adressera en ”allmänhet” som potentiellt kan förstå allt.

De flesta verkar vara överens om att de forum där den konstkritik som hittills har varit den i Sverige absolut tongivande har publicerats – de stora dagstidningarnas kultursidor – idag tycks vara underkastade en populariseringsprocess, som begränsar denna konstkritiks utrymme och reducerar dess formella register, vilket håller på att underminera dess inflytelserika ställning. Jag är inte rätt människa att avgöra om detta verkligen stämmer, men jag tycker inte att det låter helt osannolikt – inte minst med tanke på att dessa forum idag står under konkurrens av andra, snabbare och mindre seriösa medier, såsom gratistidningarna eller bloggarna (alla bloggar utom den här). Frågan är nu: om detta stämmer, skulle det isåfall vara så katastrofalt? Måste det innebära kulturskymning? Kan det inte tvärtom vara ganska bra? Om konstkritiken på de förr så inflytelserika dagstidningarna verkligen håller på att underminera sin ställning, kommer inte de som faktiskt är intresserade isåfall att vara tvungna att börja söka någon annanstans, så att de ”alternativa” eller ”smala” medierna istället kan börja utvecklas och röra sig från sin absoluta periferi? Kan man inte kort sagt bejaka utsikten av en sådan arbetsdelning mellan dagspressen och de ”alternativa” medierna? (Det uppenbara problemet är trist att tjata om, men det skulle isåfall bli än mer centralt: att dessa ”alternativa” medier helt saknar rimliga ekonomiska förutsättningar.)

*

Jag vill till sist påpeka ett par saker. De kategorier ur Genettes text om kritikens former jag här har använt mig av är förstås mycket begränsade. Jag har använt mig av dem för att på ett hanterbart sätt kunna skilja på olika former av kritik med olika förutsättningar och syften. Inget utesluter att man mellan och bortom vad Genette kallar den ”redogörande” och den ”essäistiska” konstkritiken skulle kunna uppfinna massor av nya former. Men om man vill uppfinna nya former av konstkritik bör man ha en något sånär rättvisande bild av vilka former som redan existerar. Om man vill skapa nya kategorier bortom de befintliga bör man veta vilka de befintliga är. Genettes otillräckliga beskrivning kan på så vis vara något att utgå från och avgränsa sig mot.

Något liknande skulle kunna sägas mer specifikt om Genettes essä-kategori. Den är utan tvekan den mest problematiska i hans text. Inte bara därför att han tycks likställa begreppen ”essä” och ”kommentar”, och därmed verkar bortse från de kritiska essäbegrepp som har formulerats, av exempelvis Adorno – utan också därför att det ändamål han ser som fundamentalt för denna ”essä” – förståelsen – är ett begränsat ändamål, som är inskrivet i en begränsad och begränsande filosofi. Genette ger ytterst uttryck för ett hermeneutiskt ideal, och detta är inte något man nödvändigtvis måste godta. Huruvida en kritisk text bör eftersträva förståelse, inlevelse och horisontsammansmältning, eller huruvida den bör eftersträva något helt annat, är en komplex och öppen fråga. Jag tror att det är först i detta sammanhang det blir relevant att diskutera idén om kritik som produktion av mening och begrepp – ett tema som susade förbi här på bloggen för ett tag sedan.

Några frågeställningar

2005-09-10T18:12:00.000+02:00

Jag skulle vilja knyta an till Kristoffer Arvidssons inlägg, om vikten av att kritiken bevarar ett mått av oberoende, och att den måste värna om ett ”utanförskap” för att behålla sin kritiska röst. Detta är något som alltid dyker upp i såna här diskussioner, och det är inte så konstigt. I tidigare inlägg här på bloggen framkom åsikter som att kritiken endast skapar problem för sig själv genom att söka legitimitet i någon ”extern instans” (Staffan Lundgren), eller att kritikens legitimitet står att finna i den enskilde kritikerns integritet (bl a Anders Olfosson). Om en sådan relativism råder på kritikens område hur påverkar det vår syn på det faktum att kritikern är ”inbäddad” i ett ekonomiskt system? Har konsvärlden utvecklats i en sådan riktning att detta är ett mer centralt problem idag än för bara 5-10 år sedan?

Det är värt att notera att de historiska tillfällen då konstkritiken faktiskt haft något att säga till om, också varit tillfällen då det funnits en nära relation mellan konstens utsagor och kritikens omdömen. Betydelsen av ett sådant ömsesidigt utbyte verkar också underförstådd i uttalanden om att ”dålig konst ger dålig kritik” och liknande (bl a Staffan Lundgren, Martin Schibli). Att närma sig den fundamentala frågeställning som dryftats här vid ett par tillfällen – ”vad är kritik?”- verkar förutsätta en föreståelse av relationen mellan konst och kritik. Detta förutsätter i sin tur en analys av kritikens roll eller position i det ekonomiska system av konstnärer, curatorer, institutioner som gemensamt framställer den produkt vi benämner ”konst.” Att kritiken, på ett plan, omöjligen kan befinna sig utanför det system som den själv är med och producera förefaller självklart. Men hur ska man då förstå Kristoffers påstående ”att kritisera inifrån låter sig inte göras på det sätt som man idag ofta inbillar sig?” ”Vilket sätt” är det egentligen som ”man dag ofta inbillar sig?”

—Frans-Josef

Kritikern är en kontext

2005-09-09T13:56:00.000+02:00

Om vi är överens om att det finns flera olika slag av konstkritik, som Kim påpekade, så misstänker jag att de flesta av oss diskuterar dagskritiken i dagspressen. (Vilka problem har konstessän?) Om man inte vill tala om kris så kan man tala om problem. De kan vara större eller mindre men mår bra av att skärskådas.

Det är tydligt att samtalet här domineras av kritiker, det läggs t ex stor vikt vid konstkritikerns levnadsvillkor. De har förstås betydelse för en analys men det finns andra aspekter. Jag skall nu försöka ikläda mig rollen av att vara läsare av konstritik.

Kvalitet
Visst kan man som Staffan hävda att det finns två orsaker till dålig kritik, dålig konst och/eller dålig kritik. Men då gör man det lite för lätt för sig. (Kanske kan man dock tala om bra eller dåliga kritiker?) Det där med ”dålig” och ”bra” är ju är ju vad som är under diskussion och kan inte förutsättas. Det är inte information om att en kritiker tycker att en konsthändelse är bra eller dålig jag främst är ute efter när jag läser dagskritik. Jag vill veta vad det är som hänt eller visats, jag vill ha ett sammanhang och jag vill också ha ett kvalificerat omdöme, alltså ett omdöme som grundar sig i ett resonemang. Är det en ”bra” kritiker som skriver regelbundet vet jag också av erfarenhet vad denne kritiker har för preferenser. Kritikern är en egen kontext. Då kan jag till exempel ändå bli intresserad av en utställning trots i att den inte faller kritikern på läppen, eftersom jag vet sedan tidigare att jag inte delar kritikerns grundsyn.

Kvantitet
Om man bortser från löner, spaltutrymme osv så är det tydligt att konstkritiken på ett dåligt sätt speglar konstlivet. I t ex Stockholm är konstscenen livaktig, det händer saker oavbrutet. Men om jag inte var initierad, stod på rätt maillistor, skulle jag som vanlig kultursidesläsare inte ha en aning om detta. Det finns alltså ett informationsproblem som man inte skall underskatta. Ett konstliv är ju en del av det sammanhang som är en förutsätttning för bra kritik.

Konsten får de kritiker den förtjänar.

2005-09-08T20:31:00.000+02:00

Jag vill här återknyta till diskussionen om e n kritik, en fråga som öppnar sig mot ett resonemang om vad som är kritik överhuvud. Står verkligen svaret på denna sistnämnda fråga att finna i kritikens formella, materiella och ekonomiska villkor? Att anföra resonemang om att kritiker också måste äta, om dagspressens korta framförhållning och allmänna uselhet i syfta att rättfärdiga undermålig kritik tycks bara leda sökandet efter en ”framtida konstkritisk praxis” på villovägar. På samma sätt tycks rent formella frågeställningen kring den kritiska texten själv leda i riktning mot vidare irrfärder. Featureartiklar i morgonpressen är inte konstkritik, sociologiska studier över konstnärers förhållande till konsthallschefer är inte konstkritik, essäer mest upptagna av sin egen form är måhända konst men är inte konstkritik, att använda ”cut & paste” med en pressrelease som förlaga gör inte resultatet liktydigt med ”cut up”. Inga materiella, formella eller ekonomiska omständigheter kan någonsin rättfärdiga eller legitimera dålig kritik. Den ”framtida konstkritiska praxisen” måste ta sig själv på ett sådant stort allvar att den kritisk kan förhålla sig till sig själv och ett verk (som fortfarande måste vara dess föremål) på ett sådant sätt att kritiken legitimerar sig själv. Denna legitimeringsprocess kan varken historien eller faktiska samtida omständigheter initiera utan bara kritike(r)n själv.
Dålig kritik har således två möjliga källor: dåliga kritiker eller dålig konst, tyvärr tror jag vår olycksaliga samtid översköljs av båda.

Varför skrivs kritik?

2005-09-08T19:22:00.000+02:00

Man skriver naturligtvis konstkritik för att man är intresserad av konst. Det är en förutsättning. Med intresset följer ofta att man tenderar att uppfatta det som viktigt. Varför ska man intressera sig för något som inte är viktigt? (Det kan ju vara viktigt på olika sätt. Viktigt för en själv. Därutöver kan man anse att det är viktigt för människan, att hon på något sätt behöver konst för att möta andra synsätt, att reflektera kring livet. Om man själv känner detta behov, då tror jag att man gärna ser att konsten, åtminstone potentiellt, kan vara viktig för alla människor.)

Om man tycker att konst är viktigt, då är det svårt att se varför det inte skulle finnas ett forum som diskuterar konst på ett seriöst sätt. Man nöjer sig helt enkelt inte med konstupplevelsen utan vill diskutera denna, läsa om andras upplevelser, försöka förstå vad det är man sett, få korn på vad som händer inom konsten. Kanske läser man kritik för att hitta ingångar till konsten. I såfall fyller kritiken en pedagogisk funktion. Jag tror att kritiken måste bevara sin kombination av förmedling och kritik. Med den kritiska hållningen försvarar vi vår åsikt att konst är något viktigt. Om man inte tycker att konst är viktigt då är kritik av den helt överflödig. Med det följer ju inte att man måste inbilla sig att alla människor uppfattar konst som något viktigt. Det gör de inte.

Många ser konstlivet som en avskild liten sfär av införstådda. Men så ser inte verkligheten ut. Konsten har en publik som är bredare än så. De flesta som läser konstkritik är intresserade på ett lite djupare plan. Men jag tror att en och annan läser kritik för att hålla sig uppdaterad om vad som händer inom kulturen i stort. Vi skriver för dem också.

Om nu konst inte uppfattas som något viktigt av folk i allmännhet är det inte konstigt att det är svårt att leva på att vara konstnär eller skriva kritik. Men om vi verkligen tycker att konst är viktigt, då kommer vi också att fortsätta göra konst och skriva om konst. Även om vi inte får betalt.

Man kanske gör konst/tittar på konst/skriver om konst, bara för att man tycker att det är roligt. Fine. Det är viktigt att ha roligt.

Content

2005-09-08T10:29:00.000+02:00

Kanske är det dags att återuppliva den gamla it-klyschan. Jag har alltid tyckt om den, även när den användes på bredaste stockholmska runt Stureplan av skateboardåkande miljonärer. Diskussioner om form som hamnar i det nödvändigas tristess och påpekandet av svåra omständigheter, blir som en gnällig kafferast, lika tankeväckande som att få veta att någon måste gå till posten.

Varför skriver vi om konst? Varför skriver ni om konst? Varför bryr någon sig över huvud taget om konst? Varför skriver någon någonting? Är det rimligt att tro att vårt samhälle är i så stort behov av konstkritik att någon skulle kunna försörja sig på att arbeta heltid med det? Det är uppriktigt menade frågor. På ett pytteutrymme i DN lyckas Åsa Beckman idag skriva en insiktsfull, saklig och analytisk recension av ett lyriskt verk. Det går alltså att göra. Men hon skriver ju en massa annat också.

Jag tror att det som ofta saknas i konstens intellektuella samtal (där jag menar att kritiken har sin plats) är just insikt, intresse för sak och en analytisk förmåga.

Sundhetstecken

2005-09-07T19:26:00.000+02:00

Hej.

Jag tänkte haka på Kim Wests inlägg, med risk för att gå förbi eller upprepa kommentarer som framkommit sedan dess. Jag delar hans upplevelse. Talet om "konstkritikens kris" är missvisande. -Vilken konstkritik? Som West skrev finns det flera. Detta är ett sundhetstecken. Det finns numera inte bara olika kritikertyper utan också olika platser för kritik. Dagskritiken är bara en av många former. Numera kan man läsa konstkritik på nätet, på konsten.net och på andra sidor, i diskussionsfora likt denna. Bloggandet har utvecklats till en parallell, mera pratig form av kritik. Man kan jämföra det med de numera sällsyntare debatterna på kultursidorna. Idag kan de fortsätta, eller starta, på nätet. Så har skett inom poesi-/litteraturkritik- med otidskrift, m.fl.

Ingen rök utan eld, heter det. Detta mantra om "konstkritikens kris" har naturligtvis sin upprinnelse någonstans, i en känsla av att kritiken blivit mesigare och minskat i inflytande. Ingen skulle väl idag drömma om att ge en (svensk) kritiker rollen av att ha förändrat konstklimatet. Det händer helt enkelt inte. Men kanske kan vi vara överens - alla delar nog inte denna uppfattning men, skulle jag tro, ändå flertalet - om att kritiken inte spelat ut sin roll. Åtminstone inte så länge den bevarar ett mått av oberoende. Konstvärlden idag präglas av homogenisering. Det är en (stor men begränsad) krets av curators och konstnärer som reser runt mellan städer och gör utställningar. Vi har fått en insiderkultur. Jag tror att det viktigt att kritiken värnar om ett "utanförskap" - utan att lägga in någon romantisk värdering i detta - om den ska kunna behålla sin kritiska röst. Den rösten behövs anser jag. Katalogtexter och pressmeddelanden är något annat än kritik. Att kritisera inifrån låter sig inte göras på det sätt som man idag ofta inbillar sig.

Till den s.k. "krisen" hör att det blivit allt svårare att enbart verka som kritiker. Vi som skriver kritik gör det ofta som en vid-sidan- om-sysselsättning. Om man inte kan försörja sig på sin kritik blir det svårare att lägga ner själ och hjärta i det. Antingen skriver man mera sällan eller så skriver man så ofta man kan fast snabbt. Makt och pengar korrumperar. Brist på makt och pengar korrumperar också. Men kritikens snabbhet är också dess styrka.

Roller och kritiker

2005-09-02T09:51:00.000+02:00

Det är trevligt att debatten om konstkritiken blossat upp igen. Fast den borde väl egentligen vara en ständigt pågående verksamhet? Jag har huvuddelen av min bekantskapskrets utanför konstvärlden. Flera av dem är i och för sig normalintresserade av konst, men ingen läser konstkritik. Som kritiker kan man känna sig nedslagen av detta, men varför skulle man egentligen det? Det kan ju aldrig vara ett egenvärde att maximera antalet läsare av konstkritik. Jag läser gärna ekonomisidorna i tidningarna, men förbigår exempelvis börsanalyser av enskilda företag. Man tar helt enkelt till sig information på den nivå som känns bra för det egna behovet. Så även med konsten. Tack och lov för det.

Så diskussionen om konstkritikens kris bör nog börja med att fastställa vilken kris i relation till vad det handlar om. Utrymmet i dagstidningarnas spalter? Förflackningen av det kritiska språket? Kritikernas svårighet att leva på vad de gör? "Krisen" kan betraktas på ett otal sätt, beroende på från vilket perspektiv man betraktar den. För somliga finns det förmodligen inte ens.

När det gäller mediesituationen befinner sig konstkritiken i samma kriskorg som många andra discipliner på kulturområdet, men i ett samhälle som exempelvis på allvar diskuterar historie- och filosofiämnenas överflödighet i skolan kanske det inte är så underligt. Krittikernas brist på rimliga arvoden och professionell vidareutveckling är heller inte ett isolerat fenomen, utan del av en större problematik som dessvärre inte ens kulturredaktörerna har makt över.

Vad man dock kan fundera över är i vilken mån konstkritiken lyckats att utvecklats i takt med konsten och samhället, för att därigenom säkra sin överlevnad. När man tittar på konstscenen utifrån tycks det ibland som om konstnärerna är de enda som faktiskt utvecklat sin roll. Institutionerna, galleristerna och de övriga aktörerna - inklsuive kritikerna - befinner sig ganska nära den position de hade för 25 år sedan. Eventuella förändringar har mest handlat om justeringar. Några nya konstkritiska grepp har vi inte heller sett så mycket av. Tabloidernas pang-på-rödbetan-kritik betraktar jag inte som en innovation, eftersom fenomenet funnits förr och dessutom mer är uttryck för en taktiskt anpassning till tidningarnas varumärkesbyggande än en verklig strategi.

Så varför skriva konstkritik, och för vilken publik? Jag tror att det finns en nisch för en konstkritik som sammanför dagskritikens stringens med essäns mer analyserande karaktär, även av konstens och kritikens förutsättningar. Eftersom nog majoriteten av kritikerna som idag är verksamma inte kan leva enbart på den verksamheten innebär det att den kontext de arbetar i blir intressant, minst lika intressant som vilken kontext utställare och konstnärer verkar inom. Då blir det intressant för en läsare av kritik att kunna ta del av inte bara kritikerns omdömen om vad veredbörande ser, utan också av en redovisning på vilken grund kritikern baserar sin ståndpunkt. Den olympiskt upphöjde smakdomaren känns som en ganska patetisk figur i dagens verklighet.

Givetvis förväntas man också som kritiker beröra det sammanhang i vilket konsten möter publiken, men det är inte alltid detta har samma stora relevans. Som vanligt måste omdömet från fall till fall avgöra. När texterna mer kommer att handla om kontexten och mindre om konsten, då måste man i alla fall ta sig en funderare på vad man egentligen önskar uppnå och hur intressant texten blir för en läsare. Nu tror jag i och för sig att de flesta kritiker är medvetna om detta, och ofta är det nog i högre grad spaltutrymme än ambition som sätter gränserna för vad som är möjligt. Det är nog en av nyckelfrågorna, och egentligen förutsättningen för att den utveckling Kim West efterlyser kan realiseras.

Jag skulle, som antytts ovan, gärna se en konstkritik på "medeldistans" (för att fortsätta tala i löpartermer), som kan förena ett kommunikativt och öppet språk med ett informativt innehåll, ett värderande moment och en analys som även pekar utanför den aktuella texten. Först dessa utlöpare som fortsätter bortom artikelns marginaler är, enligt min erfarenhet, vad som kan fånga en publik och stimulera läsarens eget tänkande. Lätt att önska sig, men svårare att åstadkomma. Konstkritiken som självspelande piano är dock inget alternativ som håller i längden. Däremot gärna en kritik som vågar öppna och utveckla diskussionen. Den har idag ingen norm att följa, utan måste växa fram i diskussioner som denna och i den journalistiska praktiken.

Viktigt! Diskussionen hädanefter

2005-09-01T16:14:00.000+02:00

Först och främst vill vi visa vår uppskattning över det intresse med vilket samtliga inlägg gjorts. Detta forum har startats i syfte att inrymma en diskussion om det som vi menar bör ses som konstkritikens kris.EFTER KRITIKEN är tänkt att vara ett forum för debatt inte bara kring rådande konsensus om kritikens kris eller ej, utan ramför allt en diskussion om riktlinjer för en framtida konstkritisk praxis och hur den kan tänkas se ut (vad man i en organisation skulle benämna dess konstitution eller strategi).

Som efterfrågats kommer vi båda hädanefter fungera som diskussionsledare.

Vi ber härmed våra medverkande att fokusera för ett ögonblick, för att rikta diskussionen mot mer specifika frågeställningar; I sitt inlägg frågar sig Kim West, med välkommen skärpa, om det är rimligt att tala om e n konstkritik, och noterar att, i den mån vi gör det, tenderar vi att postulera den kritik som publiceras på dagstidningarnas kultursidor som en ständig modell och referenspunkt. Om det överhuvudtaget finns något övergripande problem för svensk konstkritik så skulle det vara just denna förenklade och normerande modell.

Onekligen är det problematiskt att tala om en form av kritik med ett bestämt syfte (den redogörande, som enligt den modell Kim beskriver, ska vara deskriptiv, värderande, upplysande) i samma termer som en annan (den essäistiska kritiken, vars syfte är mer oklart). Frågan är om en så kategorisk verklighetsbeskrivning inte i sig blir normerande. Riskerar inte idén om en obunden, experimenterande 'essä' ställd mot konsumentupplysande recensenter att konsolidera makthegemonier, och de politiska och ekonomiska spel som till synes lättillgängligt föser 'det rätta' närmare kapitalet i konstvärldens kärna? Vi bör med andra ord fråga oss inte enbart
om Genettes modell är en adekvat verklighetsbeskrivning, utan om det är en beskrivning av en verklighet som vi finner adekvat.

Och ser vi verkligen fram emot att läsa kritik/essäistik som inte beskriver,värderar, eller i ordets fullständiga bemärkelse, upplyser? Vem vinner på att vi accpeterar denna gränsdragning som rimlig, och önskvärd? Är den till för att inte smitta ned essäisterna och deras skrå med de opportuna fingrar som hägrar bland de snabba kulturredaktionerna? Om redogörande konstkritik kan definieras i termer av sin funktion och sina mål(deskription, utvärdering, tolkning) vad möjliggör då klassificering och ett urskiljande av den essäistiska kritiken? Mer specifikt - vad krävs av essän som skulle möjliggöra en kritisk granskning av denna kategori av
konstkritik?

Ordet är fritt!

Robert och FJ

En klar och kall höstvind

2005-09-01T06:45:00.000+02:00

Som en klar och kall höstvind av analytisk eftertänksamhet svepte du in på dessa sidor, Kim. Tack. Jag är övertygad om att ditt (dina) inlägg kommer att höja nivån på denna diskussion, från det skyttegravskrig som den höll på att utvecklas till (igen). Jag inväntar med spänning ditt nästa inlägg. Tills dess ska jag fortsätta vara tyst och tänka - för ovanlighetens skull.

Johan Lundh.

KRITIKENS KRIS (DEL 1)

2005-09-01T05:18:00.000+02:00

Hej!

När jag besökte den här bloggen för några dagar sedan bestod den bara av Frans-Josefs, Roberts, Johans, Martins och Niclas inlägg. När jag nu själv har satt ihop ett inlägg är bloggen överfull av nya texter, och diskussionernas riktningar har mångdubblats. Jag ber därför om ursäkt om mitt inlägg kommer för sent och säger saker som redan har sagts, och jag är också ledsen att jag inte adresserar alla nya frågor som har uppstått.

Jag tror inte att det finns e n kris för konstkritiken, lika litet som jag tror att det finns e n konstkritik. Jag kan känna en viss frustration över att man ofta pratar om ”kritikens kris”, dvs om kritikens kritiska tillstånd – vilket förutsätts vara något dåligt – utan att egentligen verka känna sig manad att redogöra för eller ifrågasätta innebörden i ett sådant uttryck, och dess ingående begrepp. Jag medger gärna att jag själv gjort mig skyldig till sånt prat, men jag antar att det inte roar mig riktigt lika mycket längre. Jag tror inte att det finns e n konstkritik. Jag tror att det inom ramen för den samling av diskursiva praktiker som vi hänvisar till med begreppet ”konstkritik” händer radikalt olika saker: att det finns ”konstkritiker” som ägnar sig åt sinsemellan helt åtskilda praktiker, att det finns ”konstkritiska” texter som ser helt olika ut och har sinsemellan helt olika syften och förutsättningar. Vad har Jessica Kempe och Rosalind Krauss gemensamt? Bo Madestrand och Maurice Blanchot? De är ”konstkritiker”. Kanske skulle man kunna beskriva en serie olika ”subgenrer” eller ”underkategorier” till genren/kategorin ”konstkritik”. Om man lyckades med det tror jag att man skulle komma fram till att dessa olika underkategorier lyder under olika regelverk och strävar efter olika saker, och att om de alla verkligen skulle befinna sig i ”kris”, så skulle lösningarna på denna kris – eller dessa kriser – vara helt olika i de olika fallen. Och om jag ändå skulle peka ut ett övergripande problem som jag tror att den svenska ”konstkritiken” står inför idag, så skulle det vara just detta: att man envisas med att tala om e n ”konstkritik”, och att den ständiga modellen och referenspunkten för denna e n d a ”konstkritik” är den samling av texter som en handfull människor låter publicera på de fyra-fem största dagstidningarnas kultursidor – om man överhuvudtaget erkänner att det finns något annat i Sverige som kan kallas ”konstkritik” så betraktar man detta som avvikelser (”alternativa medier”, ”undergroundprojekt”, ”fanzines”, etc), som måste jämföras med och utvärderas i förhållande till vad som äger rum på dessa dagstidningars kultursidor.

Ordet ”kritik” är – minst – tvetydigt. Det betecknar både en genre av texter (kritiken, vare sig det rör sig om konstkritiken, litteraturkritiken, etc) och den operation denna genre av texter förväntas genomföra (att vara kritisk, att kritisera). I detta avseende skiljer sig ordet ”kritik” exempelvis från ordet ”litteratur”, där ”att vara litterär” snarare betyder att något tillhör genren ”litteratur” med dess specifika kännetecken, än att det utför någon särskild operation. Om man skulle fråga vad ”konstkritik” är, skulle frågan därmed falla isär i två: 1) vad är konstkritik, dvs vad kännetecknar genren konstkritik, hur ska man beskriva den, i vilka olika underkategorier skulle man kunna dela upp den?; 2) vad betyder det att vara (konst)kritisk, dvs vilken eller vilka är de operationer konstkritiken förväntas utföra, dvs: vad bör konstkritiken vara?

1. Vad är konstkritik?

I en text i tidskriften Furor upprättar litteraturteoretikern Gérard Genette (får jag nämna honom Frans-Josef, eller hör han till ”Konstteori/Teori-hopkoket”? Texten jag hänvisar till är från 2000 och inte förra seklet, så den är i alla fall inte totalt föråldrad, även om det är ett gränsfall) en mycket grov klassificering av ”kritikens” olika former. Hans text handlar om kritiken i allmänhet och inte just konstkritiken, han utgår från ett franskt kulturklimat som inte är exakt likadant som det svenska, och den bild han skissar upp är så förenklad och traditionell att den definitivt behöver utvecklas, men hans kategoriseringar är såpass allmänna och tydliga att jag ändå tror att de kan vara användbara. Genette väljer tre övergripande rubriker för att klassificera kritikens olika former: enligt dess objekt, enligt dess funktion och enligt dess form. Kritikens objekt kan vara av olika natur – konst, litteratur, teater, etc – och olika storleksgrad: ett verk, en pjäs, en utställning, ett konstnärskap, en rörelse, en epok, etc etc. De tre olika funktioner Genette ser hos kritiken känner vi igen: deskription, tolkning och utvärdering. Slutligen ser han två övergripande former kritiken kan anta: redogörelsens och essäns.

Den kritiska text som har redogörelsens form, menar Genette, syftar i första hand till att informera och rådslå en läsande allmänhet om vilka böcker, pjäser, utställningar etc som finns tillgängliga och förtjänar att läsas, ses, besökas. En redogörande kritisk text skrivs och publiceras oftast i omedelbar anknytning till att dess objekt gjorts tillgängligt. Detta objekt har ofta begränsad storleksgrad, och utgörs endast i undantagsfall av något större än en bok, en pjäs, en utställning. I och med att den redogörande kritiska textens syfte är att informera och rådslå, är den enligt Genette vanligtvis begränsad till de två funktionerna att vara deskriptiv och utvärderande. Kritikern har här snarast en journalistisk uppgift: att leverera en nyhet och inge förtroende för sitt omdöme angående den. Utrymmet för tolkning är minimerat, om ens befintligt, och om den redogörande texten inte uppfyller båda de två andra funktionerna utan bara en av dem, tenderar den antingen mot ren redaktionell reklam eller konsumentupplysning å ena sidan, eller mot fritt, grundlöst tyckande å den andra. När Genette, från sitt breda perspektiv (fransk kritik), ställer sig frågan om i vilka medier man vanligtvis påträffar den redogörande kritiken, svarar han att man finner den i allt från dagstidningar, veckotidningar, tidskrifter, radio- och TV-program. Om vi från vårt mer begränsade perspektiv (svensk konstkritik) skulle ställa oss motsvarande fråga, skulle svaret med något undantag – anmärkningsvärt är förstås konsten.net – bli att den redogörande konstkritiken enbart står att finna på ett forum: dagstidningarnas kultursidor – och, i omvänd ordning, att det på samma forum egentligen bara finns plats för just den redogörande formen av konstkritik, och ingen annan.

Den kritiska text som har essäns form har enligt Genette en helt obestämd relation till när dess objekt gjordes tillgängligt (skrevs, skapades, publicerades, hade premiär, vernissage, etc). Detta objekt är ofta av större storleksgrad, vanligtvis ett helt författarskap, konstnärskap osv, eller en stil, en epok, en rörelse, etc. Den essäistiska kritiska texten – essän – är i allmänhet längre och har ett i mycket högre grad obestämt syfte än den redogörande kritiska texten. Essän har inte någon uttalad, tydlig utvärderande funktion, inte minst därför att, påpekar Genette, en kritiker som skriver en lång essä om ett konstnärskap inser att detta i sig är att ge ett gott omdöme till dess förtjänst. Essäns syfte, skriver Genette, är snarare att kommentera, vilket för honom helt enkelt verkar innebära att den uppfyller de beskrivande och tolkande funktionerna, för att därigenom komma till en förståelse av sitt objekt. Anledningen till att essän har en obestämd relation till när dess objekt gjordes tillgängligt beror enligt Genette på att den till skillnad från den redogörande kritiska texten saknar praktiskt – informerande, journalistiskt, nyhetsmässigt – ändamål. Denna obestämbarhet i relationen till objektet hänvisar istället läsaren till kritikerns personlighet, hans omdöme och vilja att förstå, som en anledning till att texten författades. När Genette från sitt perspektiv frågar sig i vilka medier essäer publiceras, svarar han helt enkelt: i tidskrifter och, framför allt, i böcker. Om vi från vårt perspektiv ställer samma fråga, och om vi bortser från de rent akademiska publikationerna, skulle svaret bli att man, med en del anmärkningsvärda undantag, bara finner den i de smala kultur/konsttidskrifterna.

Vad tjänar en klassificering som den Genette upprättar till? Den är uppenbart otillräcklig: dess kategorier och rubriker är hopplöst generella (redogörelse kontra essä), och dessutom så traditionella (deskription, utvärdering, tolkning) att de nästan framstår som reaktionära. Å andra sidan, om någon faktiskt upprättade en helt uttömmande klassificering, där det fanns en kategori för precis varje form av konstkritisk text som publiceras i alla svenska medier (jag bortser från frågan om detta alls är tänkbart), skulle man ändå behöva fråga vad denna tjänade till. Och svaret skulle bli, antar jag, att såväl en grov och otillräcklig som en minutiös och uttömmande klassificering kan vara fullkomligt värdelös om man inte gör något med den, men att såväl den förra som den senare kan tjäna ett stort syfte om man lyckas använda den för att undvika kategorisammanblandningar när man diskuterar frågor som den om den svenska konstkritikens tillstånd och syfte.

Så: om den svenska konstkritiken i allmänhet befinner sig i en kris måste det betyda att det Genette kallar den (svenska) ”redogörande” (konst)kritiken befinner sig i kris. Vilka är isåfall symtomen på denna kris, och vad skulle man kunna göra åt den? Först måste man påminna sig om att denna form av kritiks syfte åtminstone till viss del är journalistiskt, informerande, nyhetsmässigt: den ska rapportera om och bedöma konstutbudet, för att allmänheten ska kunna skapa sig en egen uppfattning om vad den vill konsumera – och därför är dess grundläggande funktioner just att vara deskriptiv och utvärderande. (En ”konstkritisk debatt” skulle alltså vara en sorts batalj mellan motsatta värderingar, helt underställd detta syfte.) Man kan tänka sig en serie olika symtom på den redogörande kritikens kris: att utrymmet för den är för litet, så att den inte till en rättvis, heltäckande grad kan informera om vad som händer och finns tillgängligt på den svenska konstscenen; att den inte uppfyller båda sina beskrivande och värderande funktioner, och därför tenderar att förvandlas till antingen ren redaktionell reklam/konsumentupplysning, eller godtycklig åsiktsproduktion; (lite mer vagt) att de olika kritiker som skriver denna form av kritik (av någon anledning) inte lyckas upprätta tillräckligt förtroende hos sina läsare, så att dessa helt enkelt inte bryr sig om vad de informeras om. Detta är förstås inte en uttömmande lista över möjliga symtom på en sådan kris, men jag överlåter till någon annan att fullborda den – och jag överlåter också till den som känner sig legitimerad att avgöra om vi verkligen ser dessa symtom i den svenska redogörande konstkritiken. Vad man borde eftersträva för att åtgärda en sådan presumtiv kris är däremot ganska uppenbart, och det är svårt att se att någon skulle kunna vilja motsätta sig det: att skapa nya medier och kanaler för den redogörande konstkritiken, att försöka åstadkomma en utökning av utrymmet för denna kritik i dess existerande medier, att motarbeta tendenserna till rent deskriptiv eller rent värderande konstkritik, att förnya konstkritikerkåren, etc.

Men den ”redogörande konstkritiken” är en kategori av flera tänkbara, och det är inte självklart att allt som gäller för den också gäller för de andra. Man bör därför ställa sig en kompletterande fråga: vilka av de symtom man kan peka ut på konstkritikens kris i allmänhet har ingenting att göra med en presumtiv kris för den redogörande konstkritiken? Dvs: vilka ”konstkritiska problemställningar” har inget att göra med den redogörande konstkritikens problem? Vilka av de invändningar man kan väcka mot konstkritikens tillstånd pekar mot något annat än den redogörande kritik man kan läsa (bland annat) på dagstidningarnas kultursidor? Även här skulle man förstås kunna räkna upp hur många förslag som helst, men jag vill bara nämna två: invändningen att konstkritiken saknar analytisk kraft, och invändningen att själva dess form gör det omöjligt för den att tala om vissa former av konst, dvs: att konstkritiken inte hänger med i konstens formmässiga utveckling.

Vad gäller den första invändningen verkar det egentligen råda en sorts (rätt ogenomtänkt) konsensus om att det i själva verket är precis tvärtom: att det finns för mycket analyserande och tolkande i konstkritiken, och att vad som verkligen saknas är tydliga värderingar, omdömen. (Jag vet inte varifrån denna idé kommer. Är den en reaktion mot en tidigare generations uppgörelse med föreställningen om konstkritikern som en smakdomare? Isåfall, kan det inte finnas något att lära från denna uppgörelse? Och dessutom: var finns egentligen detta kvävande överflöd av analyser och tolkningar?) Men samtidigt tycker jag mig här i bloggen ha sett spridda hänvisningar till bristen på analytisk kraft, på seriösa tolkningar, i den svenska konstkritiken. I vissa fall verkar det mest handla om att konstkritikern bör undvika att göra sakfel, vilket de flesta nog skulle hålla med om. I den mån invändningen faktiskt handlar om bristen i den svenska konstkritiken på seriösa försök till förståelse – tolkning, analys – är min poäng här helt enkelt att en sådan invändning till väldigt liten grad kan ha med den redogörande konstkritiken att göra, därför att förståelsen, tolkningen, av den kritiska textens objekt där är helt sekundär i förhållande till dess deskriptiva och värderande funktioner (dvs: till den grad det finns en analys så finns den där för att möjliggöra en utvärdering) – och att denna invändning därför istället pekar i riktning mot den form av (konst)kritik som Genette helt enkelt kallar ”essän”.

Vad gäller den andra invändningen, att konstkritiken inte hänger med i konstens formmässiga utveckling, är min poäng nästan den samma, och precis lika simpel. Den redogörande konstkritikens syfte är i första hand att informera och rådslå en läsande allmänhet. Den är därför av nödvändighet till en viss grad pedagogisk och populistisk: den måste sträva efter att tilltala alla. Vilket innebär att den är underställd krav på att vara enkel och formmässigt lättidentifierad, samt på att vara av begränsad längd – vilket åtminstone i någon mån utesluter att den skulle kunna syssla med formella experiment, med att pröva och laborera med den konstkritiska textens former, begränsningar och möjligheter. Även här pekar invändningen istället i riktning mot ”essän”.

Detta är allt jag tänkte skriva om den första frågan, ”vad är konstkritik”? Och den andra frågan, om vad konskritiken bör vara? Högst upp nämnde jag att det enda ensamma och övergripande problem jag tror att den svenska konstkritiken som sådan står inför är just att man uppfattar den som en enda konstkritik, och att modellen och referenspunkten för denna enda konstkritik oundvikligen tycks vara konstkritiken på de stora dagstidningarnas kultursidor. Min poäng har sedan varit att den form av konstkritik som publiceras på dessa sidor – som jag med ett helt löst begrepp alltså har kallat den ”redogörande konstkritiken” – är en form som har vissa särskilda syften, egenskaper, funktioner och begränsningar. Vad denna ”redogörande konskritik” bör vara tror jag är ganska klart: informerande, deskriptiv, utvärderande. Detta skulle troligen inte kunna förändras med mindre än att en total redaktionell revolution ägde rum på de svenska dagstidningarna, och det känns väl måttligt troligt att något sådant skulle ske inom den närmaste framtiden – precis som det är allt annat än självklart att det vore önskvärt. Men därmed kan man också fråga sig om inte även problematiken kring ”vad konstkritik bör vara” i väsentliga avseenden pekar förbi vad som skulle kunna äga rum inom den ”redogörande kritikens” form, förbi dagstidningarnas kultursidor, och mot det vi med ett lika löst begrepp kallar ”essän”, samt de forum där denna form av konstkritik publiceras.

(Jag ska alltså försöka hinna återkomma med några rader om vad jag tror att konstkritik bör vara inom kort.)

Diskursproduktionens vedermödor

2005-08-31T23:52:00.000+02:00

Det mesta löser sig och problemet med konstkritiken är kanske inte så svårt att förstå. En gång var det på annat sätt och då var konstkritikern smakdomare, framställare av den diskurs som var värdig ett estetiskt värdefullt objekt. Publiken var större, det var en långt bredare angelägenhet att ta ställning till vad som kunde vara estetiskt försvarbart. Eller för att uttrycka det mera direkt: Vad som kunde hängas på väggen i de borgerliga hemmen. Så försvann det estetiskt värdefulla objektet och den breda angelägenheten försvann. Konstkritikern skall som tidigare ta hand om kvaliteten, men denna finner man nu i socialkritikens form och det blir svårt att finna rum för det som är konst. Ämnena är så angelägna att de ”konstelement” som dock finns kvar (förnyelse, obegriplighet, fiktion, poetisk hängivelse osv.) blir sekundära och tvingar kritikern att ge sig ut på samhälleliga äventyr. Betydelselöst är det ändå inte, konstnärerna hungrar efter att bli omskrivna eftersom det är ett tecken på kvalitet att bli behandlad och helst att bli väl behandlad. Men det har gått inflation i hela konstsystemet. Det finns hela tiden ännu fler konstnärer, ännu fler konstkritiker och dessutom vimlar det av curatorer. De senare är också diskursproducenter, men skriver garanterat vänligt eftersom deras skrivande handlar om de konstnärer de ställer ut.

Med en sådan inflationstakt som dessutom sammanfaller med publikbortfallet (konstvärlden splittras i modernister och den internationella samtidskonsten där den förra gruppen är överlägset numerärt dominerande) är det inte lätt för konsten att ta vägen någonstans. Vad handlar den om? Envetet biter sig åtskilliga fast i tanken på konstens samhällsnytta och driver frågan med en publik som praktiskt taget aldrig går utanför konstvärldens inre krets. Ett och annat halmstrå kan man gripa efter. I år är det design som konsten skall förena sig med men man kan nog till och med tänka sig att slå sig samman med de tidigare så föraktade reklamarna. Eller populärkultur. Spelar väl ingen roll vad man kallar något, konst eller inte konst. Saken är dock avgjord från början. Det är alltid fråga om kyska visiter. Konsten har en diskurs. Tungfotad med mycket Foucault, Deleuze, Spivak och Butler. Mycket tillfälligt kan den fascinera de lättviktigare områdena som konsten besöker – och kannibaliserar. Områden som design och reklam har en publik och betydande ekonomi. För att hålla en sådan ställning kan man inte dra på en tungfotad diskurs. Men konsten måste emedan den på ett grundläggande sätt är knuten till en sådan. Med socialkritiken kan konsten dra sig mot journalistiken som emellertid inte har någon diskurs. Ja, det var lika omöjligt.

Nå, man behöver inte vara pessimistisk. Konstkritiken har en framtid, men det krävs en strategiskt lagd plan och absolut avkall på den i konsten alltid förödande och förhärjande sentimentalismen.

Det händer saker på konstscenen. 1993 inleddes den socialkritiska eran. 2005 vandrade vi in i neopluralismen. Häng med.

Lars Vilks

Moderator sökes?!

2005-08-31T10:38:00.000+02:00

En fråga till Frans Josef och Robert: skulle inte diskussionen må bra av att modereras?

Med det postmoderna i märgen

2005-08-31T09:29:00.000+02:00

Ja, det var det jag menade. Tack Johan och Walle. Det var ju skillnad då. Idag blir ironi konservativ eftersom vi befinner oss just efter 90-talet. På det glada käcka 60-talet var det konstruktivt och utvecklande att vara ironisk. Cykler. Men vi behöver inte slå historien i huvudet på varandra.

Jag tänker att vad kritiken är och vad den vill hänger samman. Den är och blir vad den vill. Eller misstar jag mig? Är omständigheterna så komplicerade att man inte kan säga vad man vill?

http://paulgraham.com/say.html

Kira

Ps. Det är synd att du får dålig moral av att gå på fest, Mårten. Hoppas det ordnar sig med det. Ds.

"Så minns vi 90-talet"

2005-08-31T09:06:00.000+02:00

1. Vad var bäst med 1990-talet? 2. Vad var sämst?

Sven-Olov Wallenstein (filosof, chefredaktör för SITE, med mera):

1. Att internationaliseringen av det svenska konstlivet tog fart på riktigt; att gamla institutionella kolosser sattes i gungning. Att pluralismen inom svensk humanistisk forskning kom för att stanna, att det startades en hel del nya tidskrifter och att Sveriges faktiskt blev lite större. Kanske att vi helt enkelt blev postmoderna.

2. Att det ändlösa talet om "upplösningen av gränserna mellan hög- och lågkultur" inte vitaliserade kulturjournalistiken utan snarare förlamade den. Detta fortgår med allt större intensitet idag, och har lett till att den avancerade diskussionen om konst, filosofi, estetik teori idag sker i smala tidskrifter.

(Citat ur DN kulturs 90-talsspecial, lördagen den 20/8.)

Först kommer käket

2005-08-30T23:10:00.000+02:00

Okej, Kira. Vi är alla goda pluralister - i princip. Även jag, vad Andreas än fått för sig. Men du har fel om ironin. På vilket sätt var Andy Warhol konserverande? Jag föreställer mig att hans ironi kom som en enorm befrielse, en förändringens vind, för en konstvärld som vant sig vid de Barnett Newmans och Clem Greenbergs pompösa gravallvar.

Drakarna betalar olika. Svenskan uselt vad jag förstår. Själv kan jag inte klaga. Dagskritiken är mitt levebröd. Det är ganska viktigt: först kommer käket, sedan moralen. Men fester ska man undvika. De är gift för moralen.

Ett artikeltips: "The Dysfunction of Criticism" på www.jjcharlesworth.com

Den är skriven av en av mina favoritkritiker, på min favorittidning Art Monthly, som ett inlägg i en debatt om konstkritikens kris, som rasade där för ett år sedan, ungefär.

I Art Monthly är det nästan alltid debatt. Och den är nästan alltid underhållande att följa.
Men de har ju en annan tradition där, i tabloidernas mecka.

Med sned bena,
Mårten

Konstkritik är kortdistans

2005-08-30T22:46:00.000+02:00

Varför skriver konstkritiker så få böcker om man nu tycker att det inte går att skriva djuplodande texter inom dagspressens format? Om man tittar på konstkritiker så har få skrivit några böcker alls, och de som finns publicerade är ofta av en mer sammanfogande karaktär av tidigare publicerat material. Det finns undantag (doktorander som skriver konstkritik) och Ulf Linde.

Faktum är att konstkritik är en kortdistans. Det gäller vara explosiv, snabb start, inte tappa takten och sedan spurta. Lite plats ges för att vara jovialisk och visa på sin förträfflighet i att citera böcker och texter man läst. Men även om distansen är kort behöver man vara vältränad för att skriva innehållsrikt. Personligen arbetar jag ofta efter idén om en artikel -en tanke.

Visst önskar många att skriva lite längre texter ibland, även undertecknad. Men då är det mer att se som 1500 - 3000 m. De är tidskrifterna som står för detta format. Men få konstkritiker ger sig på det maratonlopp som bokskrivandet utgör. Ett skäl kan vara att konstvärlden förändrar sig snabbt idag. En bok riskerar att vara ute när den väl är publicerad.

Ett annat skäl kan vara att den att många som skriver konstkritik redan från början har ett syfte med sitt skrivande. För även om det inte är ekonomiskt fett att skriva konstkritik så går det inte att förneka att det är en bra plattform för att göra sig hörd och känd ifrån (viktigt vid tjänstetillsättningar och annat). Många skriver gratis bara för att få chansen att publicera sig i de rätta sammanhangen och framstå att man tillhör de som är att räkna med.

Östlind menar att bra kritiker går vidare i karriären (vilket bekräftas av hans egen erfarenhet efter att ha mött de som är kvar som kritiker) men det är nog så att personer som vill göra karriär använder skrivandet som en väg till målet. Östlinds exempel, Daniel Birnbaum och Maria Lind, hade nog inte som slutgiltigt mål att bli konstkritiker. Om man nu vill in till konstvärlden genom sitt skrivande så kanske man också har konstvärlden som den faktiska målgruppen - och den breda publiken kommer kanske då lätt i andra hand.

Dessutom, dagstidningskritik behöver kanske inte heller ses som solitära texter av en konstkritiker. Som återkommande skribent är man också en återkommande röst på sidan och det finns en förförståelse för den enskilda kritikerns område och referensramar.

—Martin Schibli

PS: Har ni förresten sett David Lettermans återkommande inslag huruvida ett konstverk är gjort av en apa eller en människa? Ett konstverk visas för publiken och TV-publiken. Letterman frågar om verket är gjort av en apa eller en människa. Hans Kappelmästare gissar - och förmodligen även TV-tittaren - sedan ges svaret av en bisittare. Därefter fyller Letterman i vem som gjort tavlan och vilket pris den har i en konsthandel.

I min mening ett ganska kul inslag. Det intressanta är att det säger något om konstens status utanför konstvärlden och hur man ser på konsten. Man bör också notera att Letterman aldrig intervjuar konstnärer, inte ens de riktigt stora i USA.

Kritik, nytta, begär

2005-08-30T19:33:00.000+02:00

”Vad vill kritik” frågar sig Kira Carpelan i ett tidigare inlägg. Jag skulle vilja formulera om frågan till ”Vad är kritik” för att på ett radikalt sätt frigöra kritiken från den implicita tanke om nytta som ger sig tillkänna i många av inläggen nedan. En nytta som ser synnerligen olika ut och verkar tjäna många herrar, var så Revolutionen eller Marknaden. Ansatsen ovan, att ställa frågan Vad är kritik?, kan tyckas naiv given vår samtida belägenhet där en viss förståelse av det ”postmoderna tillstånd” vi antas vara nedsänkta i har gett upphov till tanken att redan frågan Vad är…? är liktydig med en hegemoniserande formalism och ett absolut sanningsanspråk.

Frågan har ställts om vem eller vad som ska legitimera kritiken? Subjektet, Historien och Teorin avfärdas i förbifarten. Men är inte frågan felformulerad? Behöver kritiken legitimeras? Vad är i så fall kritik? Erbjuder varken Historien eller Teorin en öppning till en kritikens självförståelse? Kan vi inte här hitta prov på kritisk praktik, på kritikens förutsättningar och begränsningar? Även om historia och minne inte utgör fullödiga redskap är de ändå förutsättningar för den samhällighet, den gemenskap, som krävs för att ett samtal om kritikens samtid och framtid överhuvudtaget ska kunna äga rum, även om detta kommer sluta i ett avståndstagande. Inte minst öppnar en historisk förståelse av kritik för möjligheten att öppna för att tala om det kritiska som ett gränsdragande som innefattar både subjektets möjligheter och begränsningar -en högst radikal ansats som är fullt möjlig att väcka till liv.

Jag vill mena att den ”kritikens kris” som här antas grundar sig i att kritiken vänder blicken i fel riktning och inte tillräckligt distanserar sig från det den tror är föremålet för sina omdömen - att kritikern i allt för hög grad söker tillfredställa ett eller annat begär, sitt eget eller någon annans. (Dvs. att omdömet kritikern fäller är ett pataologiskt och inte rent smakomdöme, förlåt var bara tvungen.) Att den inte frågar tillräckligt om sina egna, möjligheter, gränser - vilka mycket väl kan vara möjliga att expandera oändligt - sina villkor och sitt väsen. Att kritiken inte är tillräckligt formalistisk.

Sorry, felande länk

2005-08-30T12:10:00.000+02:00

Kollade på www.kunstkritikk.no idag, de verkar ha problem med servern, alternativt gör om hela sidan. Istället är originalet uppe, som tur är -- HÄR!

Allt är tillåtet

2005-08-30T11:23:00.000+02:00

Det är väl underförstått? Att konsten och konstkritiken kan och får vara precis vad som helst. Men jag blir uttråkad när samtal (orkar inte med citationstecknen heller - det är för 90. Jag är född på 70-talet och blev söndermatad med ironi. Tycker fortfarande att det är kul, men inte precis överallt), alla slags samtal, handlar om att bevaka positioner. Jag tänker att jag borde föröska ändra på det hellre än sura. Och då är jag naiv. Och visst kan man anlägga ett klassperspektiv på den skrivande konstvärlden. Och i så fall håller jag med Power. Jag vill ha både liljevita fingrar och nävar med dynga. För att det är roligare och mer demokratiskt. För att språk så lätt stelnar när människorna är rädda, om sitt anseende, om sin försörjning, för tomheten osv. Och för att cirklarna lätt blir snäva i världens minsta storstad. Det är bra att ha flera fester att gå till. Så kan man välja. Man vet ju aldrig vilket humör man är på.

Förnamn går bra tycker jag. Vi skriver ju inte historia.

Är det lika asigt betalt på drakarna, Mårten? Power får kaffepengar. Bara det är väl orsak till revolution.

Det är inte i första hand ironin som är förstörande, den är konserverande, utan det är cynismen.

Jag ska läsa Powers länk innan jag återkommer.

Kira Carpelan

Frisyren!

2005-08-30T11:21:00.000+02:00

Ja, det var inte jag som förespråkade revolution utan det är snarare resultatet om man följer Frans-Josefs och Roberts resonemang i tangentens riktning. Jag ville i all enkelhet påpeka detta, och, underförstått antyda att det är problematiskt med revolutionärer på institutioner eller i egenskap av att vara välartade skribenter. The revolution will not be televised, som Gil Scott-Heron påpekade för ganska länge sedan. Och den kommer inte heller äga rum i konstkritiken. Och knappast i konsten heller, för den delen. Vi är alla deltagare i ett borgerligt kulturliv, inte minst de som axlar rollen av att vara enfants terribles. Det är svårt att definiera sig som en outsider på något meningsfullt sätt, om man skulle vilja vara ett sådant. Å andra sidan finns det, faktiskt, politiska aktivister inom konsten, som t ex Critical Art Ensemble som på ett begåvat sätt angripit bruket av genförändrad gröda. (En av dess medlemmar är som bekant under åtal på ganska märkliga grunder.)

Varför får inte konstkritiken vara ironisk? Sentimental, burdus, naiv? undrar Mårten (skall vi tilltala varandra med förnamn, eller ?) i sitt inlägg. Det är klart att den får vara det. Och den behöver inte alls ha snedbena, som du tror. Problemet är att den kritik som du efterlyser också följer en ganska tydlig norm. Lite kaxigt okammat. Street smart. Oavsett frisyr så finns det, tycker jag, i kritikerkåren alltför många som fastnat framför spegeln för att studera densamma.

Andreas Gedin

Direkt från dynghögen

2005-08-30T08:49:00.000+02:00

I sitt inlägg från i söndags (Ett exempel: Magasin 3) frågar Robert Stasinski efter syftet med utställningen ”Here comes the sun” och Magasin 3. Här är fakta: Konsthallen Magasin 3 ägs av finansmannen Robert Weil och hans bolag, Proventus. Konsthallens uttalade syfte är att vara en kreativ resurs för Proventus övriga verksamheter. Det berättade Robert Weil själv för mig i en intervju för snart fyra år sedan. En chef på Proventusbolaget Snowcrash hoppades till och med utvinna nya ”affärsmodeller” ur den gränsöverskridande samtidskonsten på magasinet. Det verkar inte ha gått så bra – Snowcrash finns inte längre.

Det är sånt man kan få veta om man läser Expressen (där intervjun publicerades). Och ja, Robert, jag håller med: det kan vara intressant att känna till det, när man bedömer konsten. Vad den fyller för funktion.

Om andra föredrar att hålla sina liljevita fingrar rena och filosofera om solen istället är det ju inget som hindrar dem. Det allvarsamma ”samtal” Kira Carpelan efterlyser är, och lär förbli, konstkritikens norm. Eftersom institutionens hela legitimitet (dvs ekonomi) vilar på föreställningen om samtidskonstens autonomi, komplexitet och enorma vikt. Men jag är rädd att det snarare är en fråga om tonfall än innehåll, om allvarsamhet snarare än allvar. Och i mina öron låter det där ”samtalet” ofta irriterande likt ett eko, där kritikerna intagit rollen som bergvägg.

Varför får inte konstkritiken vara ironisk? Sentimental, burdus, naiv? Varför måste den kamma snedbena? För att ”DIS” är en politiskt bräcklig konstruktion, skulle jag tro. Men är det inte just detta som gör kritikerns arbete friare än curatorns? Att vi faktiskt kan ge blanka fan i det? Så länge vi inte sitter i knät på Niclas Östlind eller någon av hans idoler, vill säga.

Direkt från dynghögen,

Mårten Arndtzén.

Jag är optimist

2005-08-30T00:46:00.001+02:00

Visst är situationen frustrerande, Andreas, fast jag ser mer möjligheterna till förändring. Som Power anmärkte är ju de ekonomiska förutsättningarna för kritiken i Sverige trots allt bättre än i många andra länder. Andreas idé om revolution är kanske inte så tokig, fast man ser ju inte riktigt framför sig att konstkritikerna skulle ta kontroll över produktionsmedlen. Men om kritikerna kan lyfta sig själv i håret meddelst självkritik så har man kommit en bra bit på väg. Jag är optimist.

Andreas poängterar en del viktiga saker. Det man kan kalla för den sociologiska fällan -att konsten reduceras till uttryck för ekonomiska relationer – är lika gammal som…den historiska materialismen. Och fortfarande aktuell. Man kan tillägga att i dagens politiska klimat ligger det också nära till hands att se en sådan ekonomism som ett uttryck för en neoliberal ideologi där tillvaron reduceras till ekonomiska relationer vars deterritorialiserande kraft övervinner alla försök till motstånd. Det finns inga värden bortom de ekonomiska. Därför förordar jag en kritik som inte bara analyserar konstens ekonomiska förankring utan också hur ekonomismens ideologi kommit att genomsyra, och föregripa, hur vi resonerar kring frågor om konst, kritik, ekonomi och politik. Något sådant kanske kan utgöra en ny grund för kritiken. Inte med betoning på ”ny” som att alla konstkritiker plötsligt ska skriva om ekonomiska relationer och bli en slags amatörsociologer. Men med betoning på ”grund” som att konstkritiken kanske kan få den legitimitet den så väl behöver. En förståelse av kritikens och konstens position i ett större sammanhang är en bra början. Och visst, i konkreta termer är Andreas inne på rätt spår: att luckra upp kritikens form genom att importera förhållningssätt från den undersökande journalistiken, ekonomisidorna, eller varför inte ledarsidorna med sina opinionsbildande tyckare?

Angående Lars Vilks som menade att den internationella samtidskonsten inte kan räkna med någon större lokal förankring, kan man konstatera att iden om en global offenlighet ligger implicit i begreppet. Globalt är samtidskonstens publik inte så liten som den kan kännas här hemma. Den består dessutom av opinionsbildande aktörer, så dess eventuella inflytande kanske inte är så försumbart som det först kan verka. Men visst kan man tänka sig en mer polariserad konstvärld där den avancerade konsten produceras av biennaler och liknande strukturer, medan museer och konsthallar presenterar en allt mer urvattnad variant av ”DIS” för en intresserad hemmapublik. Så är det redan, i viss mån.

Det har anytts, av Martin och Robert, att konstkritikens legitimitetskris skulle bero på bristande kunskap om alla de ämnen som kan bli föremål för konstnärlig gestaltning. Och det är ju helt klart ett konkret problem för den skrivande kritikern. En lösning skulle vara mer specialiserade kritiker som skriver om olika områden. Samtidigt är jag inte säker på att det är ett så fundamentalt problem egentligen. Konstkritkern har alltid varit en amatör. Och en utveckling mot ytterligare specialisering ser jag inte som önskvärd. Jag tror det är viktigare att kritiken formulerar en position, och en viss åskådning, bortom formens legitimitet utifrån vilken den kan bedöma konsten.

—Frans-Josef

Varför skriva konstkritik längre?

2005-08-29T14:51:00.000+02:00

Jag tänkte lyfta blicken en superkort stund från Stockholm och Sverige och nämna en artikel som tidigare i år blev publicerad i The Artnewspaper av Marc Spiegler: ”Do Art Critics Still Matter”. Här är en länk till en norsk översättning av texten (tyvärr är Artnewspapers egna länk borta från deras server). Han lägger i den fram flera olika teorier om konstkritikerns alltmer försvinnande roll (med ett helt klart västerländskt perspektiv) som helt klart är överförbart på våra egna svenska förhållanden. Ett skäl till ”konstkritikens kris” kan ju just vara att konstkritikern själv inte längre har något uppenbart raison d’être.

En viktig förklaring till konstkritikerns allt mer försvinnande betydelse som nämns i Spieglers text är att en konstkritiker inte får särskilt bra betalt och att man därmed inte är speciellt högt värdesatt. Det är få som kan försörja sig på att bara skriva konstkritik. Ett annat skäl till kritikerns växande obetydlighet är att konstkritikerns position inte längre är betydande för en konstnärs (eller en gallerists) karriär så som tidigare. Bland annat har curatorernas och konstsamlarnas växande roller där de kommer in mycket tidigare i den konstnärliga processen fått större betydelse och därmed är kritikern inte lika viktig längre.

Många konstkritikers ovana att skriva ogenomträngliga texter nämns också. Ett annat problem är den praxis som blev vanlig efter tiden med de fullständigt överteoretiska konstkritiska texterna, nämligen att skriva enkom positivt och (därmed?) lite mjäkigt. Det är ju naturligtvis trevligare att välja att skriva om en utställning man tycker är bra och att lyfta fram den framför att använda samma (oerhört begränsade) utrymme till att skriva ner något.

Tidigare hade också en konstkritiker ofta en annan karriär längre fram i åtanke, det fanns möjligheter att söka sig till museitjänster med en, om inte så väldigt fet men dock fast, lön.

Med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att Sverige ändå har en väldigt god situation jämfört med många andra länder (exempelvis våra grannländer) med tanke på det väldigt höga antal konstkritiker procentuellt sett till en relativt klen befolkning. Vi har fyra stora dagstidningar och flera kritiker som återkommande skriver till varje tidning. Konsten.net är också snabba, noggranna och flitiga. Tyvärr är de flesta stockholmsbaserade och det blir ett naturligt stockholmcentristiskt perspektiv. Vi har många konstkritiker alltså, som också har ett relativt stort utrymme att skriva om konst på. Att det finns mer att önska om innehållet är en annan sak.

Jag tänkte dock fortsätta lite optimistiskt en stund till. Den ”tilltagande populismen” kan både ses som problematiskt men också som något konstruktivt. Jag tror att det är viktigt att inte konsten och konstkritiken isolerar sig, och bara blir en uppgift/intressant för endast de få redan invigda. Den grovt tillyxade ”skit-på-er-för-ni-suger-kritiken” som existerar är ofta rolig, slagfärdig och kortfattad. Förhoppningsvis skapar den intresse hos ”icke-invigda” som kanske tar sig till utställningen för att skapa sig en egen uppfattning. Det finns dock inga ursäkter för okunskap, rena faktafel eller bristande förmåga att underbygga varför något ”suger”, vilket tyvärr ofta händer i dessa kolumner.

Jag har säkert mycket mer att tillägga, men just nu ville jag bara rekommendera en läsning av Spieglers artikel, vilket säkert många av er har åsikter om.

(Kortfattad självpresentation: jag är frilansande curator och kritiker samt redaktör för SITE. Jag är också fast korrespondent/kritiker för artforum.com, Contemporary, Flash Art och kunstkritikk. Det jag någon gång skulle tjäna på att skriva för alla dessa tidskrifter kan bara i allra bästa fall räknas som kaffepengar.)

Revolution?

2005-08-29T14:09:00.000+02:00

Ja, Frans-Josef, du har rätt i misstanken i att du missförstod mig när vi talades vid. Jag menade inte att kritiken saknar form utan att den saknar den kontextualisering och självmedvetenhet eller självreflexion som du också skriver om. Formen är osynlig eftersom den är institutionaliserad. Det som jag vidare berättade för dig var att jag i bunten av recensioner av mina utställningar saknar referenser både till andra konstnärskap och till andra kulturyttringar för att inte tala om referenser till världen i övrigt. Det är som att konstprojekten i kritiken är fritt svävande ekosystem. Kort sagt, igen, det saknas en kontextualisering. Det har i sin tur förmodligen, bland mycket annat, att göra med den konstnärssyn kritiken har. Det samtal mellan kritiken och konstnärerna som Kira skriver om låter bra men är svåra att hitta. (Ge mig gärna ett exempel på motsatsen.) Jag har inte stött på det i svensk konstkritik. Ett samtal av värde bygger på att deltagarna är jämbördiga. Men synen på konstnären som ett ointellektuellt, passivt språkrör för samtiden, känslolivet eller andra högre makter är mer manifest i kritiken än man kan tro, oavsett vilket decennium man tycker sig tillhöra. Det kan uttryckas som att konstnären eller konstverken över lag objektifieras i konstkritiken. Det mesta av den samtida konsten vilar på idéer men kritiken diskuterar eller värderar sällan idéerna. I stället lyfter man fram dem som konstobjekt, betraktar och refererar dem.

Vidare: jag instämmer i Frans-Josefs och Roberts önskan om genomlysning av mer eller mindre dolda maktförhållanden. Konstvärldens ekonomi är ju en sällsam legering av statliga och kommunala institutioner och bidragsgivare, vilda entrepenörer (gallerister), sponsorer (vinstdrivande företag), konstintresserade privatkapitalister (samlare), underfinansierade egenföretagarare beroende av privata och statliga bidrag (konstnärer) och frilansande brödskrivare (konstkritiker). Och det är förstås intressant att dessa disparata företeelser länkas samman i mer eller mindre heliga allianser där avståndet mellan kulturella och ekonomiska värden stundtals är kort och oredovisat.

Men det finns en uppenbar risk i att konstkritiken läser konst som uttryck för kultursociologiska/-ekonomiska sammanhang. Konst kan ha högt konstnärligt värde trots att sammanhanget är unket. Risken är förstås också att kultursociologiska analyser med mera får karaktären av sensationella avslöjanden i dagstidningarna och att konstverken glöms bort. Kultursociologin snuddar ju vid den undersökande journalistiken. Det skulle vara trist att läsa kritik där konsten ofrivilligt är uttryck för den stora samhällskroppens och historiens funktioner. Då har man återigen gjort konstnären till ett passivt objekt (bönder) och kritikern till reflekterande subjekt (drottningar och kungar). Å andra sidan är det förstås minst sagt relevant att inbegripa ekonomiska och sociologiska omständigheter i kritiska texter. Konstkritikerna gör det ibland när det gäller biennaler och mässor, men sällan när det gäller institutioner och gallerier. Men frågan är om detta kan utgöra ett fundament för en förnyelse av konstkritiken. Om vi diskuterar dagskritiken måste vi diskutera kultursidornas roll som helhet. De skulle kanske flörta mer med ekonomisidan och allmänjournalistiken än med nöjesrapporterna (som i och för sig skulle behöva några tunga doser undersökande verksamhet).

Hursomhelst så verkar de flesta tycka att situationen frustrerande. Och redaktörernas analys verkar helt enkelt implicera önskan om en revolution.

Andreas Gedin

Lars Vilks: Konstkritiker -bekräfta standard!

2005-08-29T12:22:00.000+02:00

När formestetiken förlorade sin trovärdighet i konsten kom DIS (den internationella samtidskonsten) med socialkritiken. Och därmed blev också konstkritikerna en del av DIS. Ja, det finns modernistiska kritiker men deras anseende är lägre. DIS är det som gäller. Det betyder också att DIS är bra.

Kritikerns traditionella uppgift är att välja ut konst och konstnärer som representerar en viss nivå av kvalitet och att ge denna konst en diskursiv mening. Det var på sitt sätt lättare förr när konsten handlade om formuttryck och då man var överens om att konst var något, visserligen i grunden oåtkomligt, som fanns och hade funnits länge. Det var essentialismens tid.

När DIS blev ny standard under 1990-talet blev den institutionella konstteorin ny norm. Men den har aldrig väckt någon entusiasm och det är väl en del av förklaringen att konstteori för närvarande är ett ämne på undantag. ”Konstteori” har istället blivit det teoretiska material som utgör referenserna och innehållet i otaliga konstprojekt, texter från sociologer, antropologer, genusforskare osv.

Kritikerns uppgift är sålunda att bekräfta DIS och vad som just nu gäller inom fältet: vilka konstnärer och tendenser som är intressanta och vilka ämnen som är heta och för samhället angelägna. Eller uttryckt på ett annat sätt: bekräfta kvalitetsnätverken. Enigheten är påtaglig, vilket gör det relativt lätt att bestämma vad som räknas som kvalitet vid en bestämd tidpunkt. Och det är inte märkligt, konsten produceras i samarbete och riktlinjerna dras upp av biennalerna – och i dessa sitter kritiker/curatorer av samma sort.

Ett lokalt problem blir publiken. Hur stor läsekrets kan DIS-kritiker räkna med i Sverige? Uppenbarligen är det inte många, den inte alltför stora konstintresserade publik som finns, består huvudsakligen av modernister. Det hjälper inte stort att peka på att DIS behandlar viktiga samhällsfrågor. Vem, utanför de egna leden, bryr sig om vad DIS har för sig?

Det är inte överraskande om en del kritiker väljer att skriva lite svängigare, det gäller trots allt att försöka få några läsare. Eller att andra försöker kombinera modernismen och DIS, alltså essentialism och institutionell teori (ett veritabelt monster).
—Lars Vilks

Ett exempel: Magasin 3

2005-08-28T19:35:00.000+02:00

Om nu konsten och kritiken har delvis har gemensamma intressen, som Kira Carpelan skriver nedan, vad är då dessa gemensamma intressen? Analys? Kritik? Upplevelse? Meta-perspektiv? Allihop förmodligen, men framför allt det historiska arv de båda kategorierna traderar - upplysningstanken. Här ryms idéer om frihet, upplysning och framsteg men i synnerhet utveckling - läs: tillväxt - ett begrepp som känns igen från politisk och ekonomisk retorik.

Vill inleda diskussionen mot ett konkret exempel - Here comes the Sun på Magasin 3 i Stockholm (ber om ursäkt för er som inte sett den). Utställningen ses av några, värderas av samtliga, kritiseras/recenseras av ett fåtal. Men hur och ifrån vilken position? Utställningen tar upp fyra 'globala' curatorer och tio konstnärer i en avterritorialiserad plats - Magasin 3. Om syftet med utställningen är utveckling, upplysning (det ligger i utställningstiteln) och humanism, vad är då kritikerns syfte och mål i detta fall? Är även dennes syfte utveckling, upplysning, humanism, eller behövs en polarisering mellan dessa storheter för att kunna skilja dem åt?

Daniel Birnbaum skriver att utställningen handlar om ”kosmologi, tid, och vår mest framträdande himlakropp.” Vad gör mig som kritiker mer lämpad att dissekera och analysera utställningens uttryck och innehåll än låt säga en astrofysiker, en filosof eller en geolog? Frågan om kritikerns auktoritet måste besvaras. Det stora problem här är att vi kritiker i denna fråga står inför risken att diskvalificera oss själva. En nogsam granskning av kritiken kan ju påvisa dess avsaknad av opinionsbildande funktion och med ens dra undan marken ovanpå vilken vi söker en kritisk position. Det är ett vågspel med sin egen karriär som insats.

Magasin 3 har nu producerat en utställning utan formaliserat syfte, varken med denna utställning eller med institutionen som sådan. Vad vill man med utställningen och konsthallen? Vi saknar i dagsläget kunskap om det. Och om vi inte kan grunda vår kritik av Here Comes the Sun i en syftesformulering, vad gör vi då? Hittar på ett syfte? Struntar i syftet? Vi kanske helt enkelt kan tala om ett gemensamt syfte, ett som inte skiljer sig från vårt eget – gransking, fördjupning, analysering och värdering. Är magasin 3’s syfte meningsproduktion helt enkelt? Ja, om det är så (vi vet ingenting om det) hur ska jag som kritiker söka värdera hur bra man i detta fall lyckas utan att skära sönder tron på konst som skapare av kognitiv mening?

Istället kan vi blunda för denna frågeställning och glömma syfte, mening och institution. Verken är ju klanderfria, curatorerna tokskarpa och texterna lagom svåra. Men jag ser en utställning med dold agenda, dold ekonomi men med ett öppet utställningsrum. Dagens kritik utgår ifrån en av dessa faktorer och nöjer sig med det. Min åsikt är att vi behöver alla tre.

Vi löper stor risk att fastna i en skenande global marknad där utveckling, evolution, förvandlas från ett egenvärde till det enda värdet. Situationen genrerar kritik och svar på lokal nivå - varför är Here Comes the Sun intressant? istället för att levandegöra en global debatt om frågan varför är denna utveckling intressant. Är utvecklingen överhuvudtaget i vår makt att styra med de medel som föreligger? Behöver vi istället en ny grund för kritiken, ekonomisk, politisk och sociologisk? Ja, jag hävdar det.

-Robert Stasinski

Självreflektion

2005-08-28T10:02:00.000+02:00

Det intressanta med att diskutera är att ens oreflekterade försanthållanden belyses och kritiseras. För mig personligen har den kritik jag fått på detta forum varit lika besvärande som välkommen. Inte minst Frans-Josefs och Roberts inlägg har varit mycket tankeväckande. Vid närmare eftertanke håller jag också med dem på flera om än inte alla punkter. Det förstnämnda kanske kommer som en överraskning, men läser man alla inlägg av alla skribenter inser man snart att likheterna i beskrivningen av konstkritikens situation är större än skillnaderna. Därför kan jag inte annat än dra på smilbanden när jag läser att bland andra jag anser att ”kritikerns roll i konstsystemet är att vara någon slags ”konstens copywriter”, som Frans-Josef skrev i ett tidigare inlägg.

Givetvis anser jag inte att min roll som skribent är att vara ”konstens copywriter” (jag uppfattar mig inte heller som konstkritiker, även om jag till och från skrivit en kritisk text). Det tror jag ingen på detta forum skulle göra, även om de i praktiken skulle vara just det. Frans-Josef skriver också att kritiken har kommit att bli en konserverande kraft, och att jag, Anders, Niclas och Kira tycker att det är något positivt. Jag tycker att det är ett oerhört stort problem att konstkritiken inte har utvecklats i takt med samtidskonsten! Där kunde jag inte hålla med Frans-Josef och Robert mera. Under de snart två år jag trevat mig fram som skribent, på främst Konsten.net, har jag ständigt omprövat mina egna förutfattade meningar om vad jag kan skriva om och hur, ivrigt påhejad av Anders. Om jag misslyckats beror det inte på att Anders kringskurit mina möjligheter att experimentera med såväl form som innehåll, utan för att jag inte är en tillräckligt begåvad skribent.

”/…/ Därför återkommer jag till frågan om det är det så orimligt att tänka sig att konstkritiken faktiskt har det genomslag den förtjänar. Även den som tycker att dagens konstkritik är toppen och att det inte finns någon som helst anledning att tala om en kris (någon?), borde kunna acceptera en tankemodell där kritiken givit upphov till sin egen marginalisering. Det fiffiga med detta scenario är att vi, som kritiker, då faktiskt har möjlighet att påverka situationen.”
Nej, det är inte orimligt, men man måste också försöka se den stora bilden (ekonomiska, kulturella och sociala förändringar), och den lilla (konstens och konstkritikens utveckling) på samma gång. Till skillnad från Frans-Josef (?) anser jag att medieklimatet inte helst går att särskilja från situationen för konstkritiken. Att inte sätta dagens mediesituation i samband med konstkritikens förmenta kris är omöjlig.

Men den innebär, paradoxalt nog, också nya möjligheter. I takt med att DN och SvDs konstbevakning krympt har tidskrifter (tryckta och på nätet), fått en ökad betydelse. Site, U-N-I-O-N, Konsten.net, Kunstkritikk.no, SARTS och Omkonst.com är alla exempel på motreaktioner mot det rådande medieklimatet och allt viktigare för dem som vill hålla sig a jour med framförallt den nordiska samtidskonsten. Där utvecklas formerna för kritiska samtalet idag, inte på dagstidningarnas kultursidor. För att inte nämna alla de debatter och seminarier som alltjämt hålls i små källarlokaler och stora institutioner. Problemet med detta, som jag skrivit om tidigare, blir att detta samtal förs över huvudet på ”vanligt folk”. Liksom Kira har jag svårt att övertyga mina kulturintresserade föräldrar om nödvändigheten av samtidskonsten. De behöver en lättillgänglig och kvalitativ konstkritik mer än jag gör. Det var detta jag menade när jag skrev att det finns skäl till både optimism och pessimism, ingen annat.

De frågor som verkligen fick mig att börja tänka var Frans-Josefs frågor: ”…utifrån vilken position skriver en kritiker? Varifrån hämtar kritikens sin auktoritet? Den enskilde kritikern hämtar naturligtvis en form av auktoritet utifrån sin egen person, sitt kunnande och, som Anders Olofsson påpekade i ett tidigare inlägg, sin integritet. Kunnande och integritet är naturligtvis goda egenskaper för en kritiker, men att hänvisa till den enskilde individen som måttstock är att acceptera en total värderelativism. Samtidigt kan kritiken knappast hämta legitimitet från en version av ”Historien”, eller det hopkok som brukar kallas för ”Konstteori/Teori”.”
Detta kluster av frågeställningar är enligt mig vad denna debatt borde handla om. Jag ber om ursäkt för att jag inte klargjorde det från första början. För vem skapar/skriver jag, med vilken rätt uttrycker jag mina åsikter och hur legitimerar jag dem? Brännande frågor som utgör ett utmärkt underlag för en debatt, inte enbart om konstkritiken utan allt skapande överhuvudtaget. Men innan jag kan ta med an dem måste jag nog tänka lite till…

Johan Lundh.

Vad vill kritik?

2005-08-27T12:01:00.000+02:00

Jag börjar med att svara på Martins frågor. Jag tänkte på den här meningen "Att många institutioner har svårt att dra en publik är knappast konstkritikens fel, även om kritiken skulle vara medelmåttig." Jag är, kanske naivt, en av de som tror att konsten och konstkritiken hör ihop och delar intressen. Det är det samtalet som jag menar blir förstört. Det generella samtalet om konsten: varför, vad, vem, när, hur osv. För mig är det om jag får önska ett filosofiskt samtal där konstnären och kritikern innehar olika perspektiv, men talar i gemensam sak. Genom ironiserande och cynism och en stark medvetenhet om hierarkier, i kort genom att göra konstens praktik till ett ekonomiskt och politiskt rävspel såsom Vilks/Schilbli gör i sin bok, förstör man möjligheterna för ett sådant samtal.

Jag önskar inte att detta samtal, om jag får kalla det så och menar då allt som skrivs och sägs och är konst i en riktning utåt och explicit, ska vara konsumentinformation. Gud i himlen. Vad blir det? En gemensam fil i Bukowskis arkiv? Dagskritiken kunde, om den ville utmana sina redaktörer, vara något helt annat än Gå och se-bumpers. Essäistiken skulle inte behöva vara smal och rikta sig enbart internt. Där tror jag på den gemensamma teorin. Att använda vår samlade västerländska humaniora (det de flesta i väst menar när de talar om bildning eller utbildning på högskolenivå) för att ha ett gemensamt språk, inte för att utesluta. Jag kan sympatisera med farmor när hon kastar Site och säger att det är fikonspråk. Men jag försvarar den eftersom det är ett av de få forum som når mig som tar konsten på stort allvar. Jag saknar allvar.

Frans-Josef, det är ett missförstånd om du uppfattar det som att jag vill ha en konstkritiker som är som Sverker Olofsson. Även om han är fantastisk på alla sätt så behövs det inte fler som han (skulle dessutom vara svårt att uppbåda) och då särskilt inte inom konstkritiken. Om inte som en AICA-performance kanske.

Det som Niclas talar om, de praktiska hindren som han menar finns för en kritiker att utföra ett annat slags arbete, skriva mer utförligt, insatt och pedagogiskt, eller bara skriva något annat än bevakningsrapporter, är det verkligen det som är problemet? Alla har ju tidvis puckade chefer och dåligt betalt. Om man har ett mellanklass-skyddsnät hittar man väl ofta ett sätt att ändra på det, särskilt om man är kreativt lagt. Kan det vara så att kritiken är nöjd med kritiken när den får lön? Men vet att den kan bättre innerst inne? Som konsten efter mecenat-systemet?

Konstkritik + Ekonomi = Konstvärlden nöjd

2005-08-27T00:41:00.000+02:00

Mitt och Frans-Josefs statement 'Kritikens kris' är lika mycket ett konstaterande som en uppmaning. Kris i bemärkelsen att kritiken är hotad, både tack vare sin förstelnade form med också på grund av minskad självreflexion; Formalismen inom kritiken är ett faktum, som FJ beskriver nedan. Endast en konstant finns idag inom kritiken - formen. Utvecklingen av kritikens form har i praktiken stagnerat på 60-talets nivå. Slå gärna upp en gammal recension av Ulf Linde eller Michael Fried och jämför. Utveckling saknas.

Skulle detta accepteras inom övriga delar av konstsystemet? Naturligtvis inte. Men resten av systemet har å andra sidan ständigt haft en auktoritär instans som kunna balansera, granska eller mäta dess mått av framgång: Konstnären har haft curatorn och publiken, galleristen har haft marknadens utveckling, curatorn har haft kritikern och besökarna och museet har haft kulturpolitiken som sin auktoritet. Vem har kritiken haft som balans? Konsthistorikern? Knappast. Konstnären? Curatorn? Nej, kritikerna har istället inlemmats i ett ekonomiskt system sällan granskat av någon men kontrollerat av redaktörer, gallerister, museer och i någon mån konstnärer. Ekonomin styr vad vi läser, hur vi läser och vem vi läser. Kritikern styr över sin integritet, ja, men ingen annat. Lars O Ericsson försökte i DN, ekonomin sade nej.

Anders Olofsson skriver nedan om integritet kontra ekonomiska och sociala aspekter av kritiken: ’Historiens dom brukar vara hård, och den som de facto inte levererar något meningsfullt hamnar förr eller senare på sidlinjen.’ Lars O skulle nog inte vara helt säker på att meningsfullheten är vad som placerade honom på sidlinjen. Snarare en cynisk och icke ännu granskad ekonomi.

I händerna på ekonomiska krafter inom konstvärlden har kritiken formgetts och stöpts i en form som passar den ekonomiska utvecklingen – tabloidiseringen av media, den ökade hastigheten i läsningen, det kortare formatet, etc. Kritikern har antingen klämt in sig i denna form utan möjlighet till protest, eller startat alternativa media (där ingen får betalt, och nästan ingen läser dem). Vad är då meningen med konstkritiken undrar man på detta forum? Man knyter ihop ben och armar på sig själv genom att hävda att meningsproduktion är konstkritikens mening. Cirkeldefinition brukar filosofen säga.

Konstkritiken har outtalade mål, som är högst okontroversiella: Kritisk granskning, reflexion, fördjupning, nya perspektiv, värdering, kontextualisering etc. Allt det där är vad vi vill uppnå när vi skriver eller läser kritik. Men jag vill istället använda en parallell från samhällsvetenskapen för att definiera kritiken: Kritiken bör inte definieras i termer av sin funktion och sina mål (de är ganska uppenbara och delvis spretiga). Det är snarare medlen som bör framvisa och avgränsa kritiken. I detta fall de ekonomiska medlen som i vår bransch är ackumulerade kring gallerier, museer och redaktioner. Om inte dessa kopplingar granskas, undersöks och kommenteras kommer ekonomiska krafter (=alla utom kritikerna och i någon mån konstnärerna) fortfarande ha monopol på det konstpolitiska våldet, och kritiker förpassa till sista instans på fältet – som marknadsförare av curatorn, konstnären, museet och galleriet och dessas ideologier.

-Robert Stasinski

Jag - en duperad konstkonsument?

2005-08-26T23:21:00.000+02:00

Som jag tidigare nämnt tycker jag att det är relativt ointressant att föra en diskussion om kritikens kris i relation till dagens mediasituation. Vem som läser detta skulle inte vilja att kritiken fick mer plats och större betydelse i dagspressen? En kulturpolitisk konsensus är inte en säskilt intressant utgångspunkt för en diskussion. Till skillnad från Johan så tror jag inte alls att ”det står skrivet i stjärnorna” om situationen utveckas till det bättre eller till det sämre. Tvärtom. Men att fortsätta klaga på mediasituationen kommer inte att resultera i någonting. Därför återkommer jag till frågan om det är det så orimligt att tänka sig att konstkritiken faktiskt har det genomslag den förtjänar. Även den som tycker att dagens konstkritik är toppen och att det inte finns någon som helst anledning att tala om en kris (någon?), borde kunna acceptera en tankemodell där kritiken givit upphov till sin egen marginalisering. Det fiffiga med detta scenario är att vi, som kritiker, då faktiskt har möjlighet att påverka situationen.

Igår träffade jag konstnären och kritikern Andreas Gedin på Magasin 3. När vi kom in på diskussionsämnet konstkritik så sa han något som gjorde mig förvånad (om jag missförstått så får du, Andreas, gärna korrigera mig): Han verkade mena att konstkritiken inte har någon form, att det inte finns någon modell för hur man ska skriva kritik. Jag tror tvärtom att det enda konstkritiken har är just en form. Och det är det som är problemet. Samtidkonsten kännetecknas av en formmässig öppenhet där inget medium, ingen teknik, inget ämnesområde är en orimligt utgånspunkt för konstnärlig bearbetning. Kritiken, däremot, verkar inte känna till några andra strategier än att stöpa sin bedömning av konsten i ständigt samma form (en recension med tolkning, kontextualisering, värdering). För att göra kritiken än mer konform verkar antalet acceptabla tolkningsmodeller minst sagt begränsat. Alla som jobbar med samtidskonst vet vilka teoretiska referenser som är legio. Dessutom har ju konstens övergripande system, dess ekonomi, en form som är så självklar att sällan ifrågasätts: konstnärer gör konst, curatorer gör utställningar, kritiker skriver kritik, gallerister säljer, samlare köper. En skillnad mellan å ena sidan (somliga) konstnärer och curatorer och å andra sidan (de flesta) kritiker är att de förstnämnda ibland faktiskt strävar efter att utmana konstens nedärvda former – konstens ”öppenhet”är till och med något vi i någon mån har kommit att förutsätta. Kritiken har däremot i stor utsträckning kommit att bli en bevarare av konstens ordning. Flera av ni som deltar i detta diskussionsforum (Johan, Anders, Niclas, Kira?) verkar mena att detta är något positivt. Att kritikerns roll i konstsystemet är att vara någon slags ”konstens copywriter.” Jag har funderat på varför denna syn på kritisk praxis blivit så vanlig. Kanske beror den på konstkritikens tilltagande legitimitetskris. För utifrån vilken position skriver en kritiker? Varifrån hämtar kritikens sin auktoritet? Den enskilde kritikern hämtar naturligtvis en form av auktoritet utifrån sin egen person, sitt kunnande och, som Anders Olofsson påpekade i ett tidigare inlägg, sin integritet. Kunnande och integritet är naturligtvis goda egenskaper för en kritiker, men att hänvisa till den enskilde individen som måttstock är att acceptera en total värderelativism. Samtidigt kan kritiken knappast hämta legitimitet från en version av ”Historien”, eller det hopkok som brukar kallas för ”Konstteori/Teori”. ”Smak” är ett begrepp som är för pinsamt att ens nämna. Det verkar alltså inte finnas någon instans utanför kritikens själva form som ger den legitimitet, och därför är formen allt man har att klamra sig fast vid. Därav de starka reaktioner på varje försök att utmana denna form/legitimitet.

För att, enligt Johans önskning, tydliggöra vad jag menar: Att köpa ett par nya jympapjucks kan vara en minst lika meningsfull upplevelse som att se en konstutställning. Men varför värderar jag ändå inte min shoppingupplevelse, dess estetiska värden till trots, lika högt som mitt utställningsbesök? Därför att konstsystemet erbjuder mig en möjlighet att bli något annat än en duperad konsument av fiktiva värden. Därför har jag problem med en konstkritik som med en oreflekterad meningsproduktion vill göra mig till – en duperad konsument av fiktiva värden.
—Frans-Josef

"Kritikens kris"

2005-08-26T10:17:00.000+02:00

”EFTER KRITIKEN vill väcka diskussion om dagens konstkritik. Målet är att ställa en diagnos: vad felas kritiken, och hur kan det åtgärdas”. Det är inte första gången något liknande sker – tvärtom har diskussioner om ”kritikens kris” återkommit med visst regelbundenhet sedan lång tid tillbaka. Senast var det Expressens före detta teaterkritiker Tomas Forser som initierade en debatt om det i hans tycke problematiska med författare som också skriver litteraturkritik. Samme Forser som senare avgick på grund av kvällspressens tilltagande ”försumpning”, som Niclas refererar till nedan. Detta påpekande är inte menat som en kritik av detta forum, utan blott och bart ett konstaterande.

Enligt min mening är talet om ”kritikens kris” problematisk. Det rör sig en rad olika faktorer som sammantaget skapat det uppkomna läget, men det är vare sig konstnärena eller kritikerna som ensamma ska bära hundhuvudet för det.

Dagens medieklimat, där ”kultur” likställts med ”nöje”, premierar inte fördjupning och kritisk reflektion överhuvudtaget. Detta har också medfört att de riktigt skarpa skribenterna, efter kortare eller längre tid, har lämnat kritiken för att istället ägna sig åt mera prestigefulla och lukrativa uppdrag: Lars Nittve, Daniel Birnbaum, Maria Lind, för att nämna några. En utveckling som förstärks av att nästintill alla kritiker är frilans. Det är således inte bara konstnärerna som lider av den otrygghet som en liten och kraftigt varierande inkomst innebär, utan även deras verksamhets granskare, konstkritikerna.

En annan mist lika viktig faktor är den förändring av konsten, konstnärsrollen och globaliseringen (av den västerländska konstsynen) som skett i kölvattnet av postmodernismen. Utställningskommissarier har alltid funnits men deras arbete har ganska lite att göra med de nya stjärncuratorer, som reser världen runt och ordnar biennaler och utställningar. Denna utveckling har försvårat, om än inte omöjliggjort, det konstkritiska uppdraget. Något som inte minst Frans-Josef uppmärksammat i Paletten (3/04): ”Den frånvarande kritiken” och i en e-postintervju med mig på Konsten.net: http://www.konsten.net/narbild/fransjosef.html

Frans-Josef skrev tidigare på detta forum: ”Föreställningen att kritik skulle vara en slags meningsproduktion är minst sagt problematisk i en tid då mening produceras, paketeras och säljs av alla aktörer på en kommersiell marknad. En strumpförsäljare ägnar sig åt produktion av mening. Det är just i ett sådant samhällsklimat som en kritisk kultur har svårt att göra sig gällande. Så länge kritiken ser sig själv som en producent av kulturell mening (vilket i stor utsträckning verkar vara fallet), snarare än en instans som genom kritisk analys kan undergräva det socioekonomiska komplex som formligen spyr mening över oss varje dag, kvarstår problemet /…/”

Detta inlägg var, åtminstone till viss del, en reaktion på mitt första inlägg som jag avslutade med reflektionen: ”Jag anser därför att det konstkritiska uppdraget i högre utsträckning än hittills handla om att skapa och sprida de språkliga verktyg som behövs för att kunna diskutera det närmast gränslösa bildkonstbegrepp vi numera omger oss med. Betraktat så blir skillnaderna mellan konst och kritik mindre, utan att för den skull utraderas. Både konst och kritik är ytterst sett produktion av mening, vilket gör dem på en gång oändligt viktiga och fullkomligt överflödiga – liksom allt redan är gjort men likväl återstår att uträtta.”

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka Frans-Josefs inlägg. Det är väldigt välformulerat om än lite otydligt. Jag är inte säker på att jag förstår vart du vill komma med det, men det kan bero på min bristande fattningsförmåga? För du menar väl inte att kritiken och därmed konstkritiken, fungera som en murbräcka som ska bryta igenom och i förlängningen krossa det ”socioekonomiska komplex” (kapitalismen?), ”som formligen spyr mening över oss varje dag”? Och vad innebär en ”kritisk kultur” som du nämner, men inte förklarar? Menar du ett klimat där det är möjligt att fördjupa sig i diskussioner om fundamentala frågeställningar? Men har en sådan kultur någonsin funnits och går den i så fall att återskapa?...

Likt Anders och Niclas upplever jag att ”kritikens kris” i första hand rör bredare massmedia, som tidningar, radio och TV. Utan att upplevas för självgod tycker jag att det numera finns flera yngre (till vilka jag själv räknar mig) förvånansvärt drivna skribenter som vidareutvecklat formerna för det kritiska samtalet. Problemet är emellertid att dessa texter ofta enbart når en redan initierad publik. På denna punkt finns skäl både till optimism (skribenterna) och pessimism (mediaklimatet), men det står skrivet i stjärnorna om det kommer att bli bättre eller sämre.

Jag håller med Niclas om att en välfungerande konstkritik kan bidra med en ”intresseväckande meningsproduktion och kvalificerade bedömningar, vilka bygger på intelligenta och känsliga närläsningar. Den sätter in enskilda företeelser i större sammanhang, bl.a. historiska, ekonomiska och geografiska, och den lyfter fram bakomliggande ideal, såväl estiska som ideologiska.”

Johan Lundh.

M.S. Kritikens begränsningar

2005-08-26T08:58:00.001+02:00

Jag håller egentligen med Frans-Josef om att konstkritiken kan vara bättre än den konst som produceras vid ett aktuellt tillfälle. Jag fösöker ha som devis när jag skriver konstkritik: att förbättra konstlivet. Och visst hoppas jag att en genomtänkt kritik, reflekterande, självkritisk, medveten om ekonomiska faktorer, medveten om makt, och konstnärliga processer m m skulle kunna utgöra en skillnad i konstlivet. Men i att vara granskande ligger också att påtala missförhållanden. Helt enkelt att vara välformulerad. Givetvis får man ha distans till vilken realistisk möjlighet man har att förändra något i sak. Fast det är ju klart, det är ju sällan en konstskribent kan skriva en artikel som hamnar i vänsterkrysset.

Den skillnad som Kira hade om att skilja mellan intern och extern kritik kan vara givande, om jag förstår henne rätt. Mitt mål är alltid att nå så många som möjligt av de som läser kultursidan. Jag kan ibland på mig pedagogens roll, ibland nämner jag att utställningen / ett verk är sevärd, men det är mig främmande att vara en förlängd arm åt konstnären eller institutionen. Snarare försöker jag ge instrument för att läsaren själv ska kunna bedöma om utställningen är intressant eller inte. Samtidigt är det klart att jag också strävar att vara intressant för de inom konstvärlden, till exempel konstnärer.

Men nu till ett sakligt problem för kritiken. Mycket konst handlat om allt möjligt: ekonomi, migration, svält, bengalisk arkitektur osv. Ingen konstkritiker kan vara insatt i varje ämne (konstnären är inte heller är insatt i sitt ämne). Men de flesta kritiker skriver ändå - mig själv inräknad. Det är klart att resultatet av kritiken (och konsten) lätt kan bli meningslös. Då ska man tänka på att samtidskonsten ofta har anspråk på att utgöra en "viktig" arena för samtal om olika saker. Själv tror jag att ett av kritikens problem ligger häri.

Några kommentarer: Till Johan Lundh som vill ha lite bakgrunder till folk. Jag arbetar sedan några år i huvudsak som curator, konstkritiker och föreläsare. Började arbeta heltid med konst 1987. En förälder konstnär. Har annars en bakgrund som koppartryckare, arbetat på galleri, institution, redaktion, har drivit eget galleriprojekt M Art In(n) i min lägenhet (2000 - 2003). Och som nämnts, har skrivit en bok om hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Finns på nya doxa. (Det är inte samma som konstkritikprojektet på vilks.net)

Till Anders: Jag håller med om att maktdiskussionen kan bli tråkig ibland. Historiens dom är nog hård mot alla. Har man väl
kommit in i systemet förbättrar ens möjligheter högst västenligt. Visst kommer domen vara hård mot de som inte hade kvalitet. Men historien kan sällan upprätta möjligheten för de som aldrig fick chansen.

Till Kira: Det är vissa saker jag emellertid inte riktigt förstår, kanske du kan utveckla: "Och varför vill du slå fast vems fel det är, Martin?" Jag har aldrig försökt fastslå vems fel det är. Möjligtvis har jag försökt att förklara orsaker. "Tack för björntjänsten. Att vara ironisk är ett säkert sätt att delta i och förstöra ett samtal utan att kunna ställas till svars varken för det man säger eller en destruktiv attityd. Barn använder det för att överleva på skolgården." Vad består björntjänsten i? Vilket samtal förstör jag?

Jämförelsen med skolgården är inte så dålig. Många barn lär sig livets realiteter på skolgården på ett hårt sätt, ibland för hårt. Eftersom konstvärlden är liten hamnar den stundtals inte bara på skolgården nivå utan också sandlådans. Det gäller att klara sig i den lilla värld som konstvärlden utgör. Sandlåde-kunskap är inte helt fel. Resurserna kan inte på många vägar försörja alla som vill. Det handlar inte bara om karriär, utan ren och skär överlevnad ? att kunna försörja och behålla en familj. —Martin Schibli

För samtalet, Lillith

2005-08-25T11:06:00.000+02:00

Hej Martin, här kommer vare sig jag vill det eller ej ett bidrag till könsbalansen - varsågod. Er andra känner jag sedan förut, roligt att mötas här. Tack för inbjudan Robert.

Efter att ha läst inläggen 11-25 augusti (det är väl alla, den är relativt nyfödd den här?) vet jag inte riktigt var jag vill börja. Samtalet om kritikens relation till samtidskonsten och dess position mellan praktik och publik är väl som vanligt obekväm på alla sätt. Det är en plats varifrån man ser men lätt blir ignorerad, varifrån man blir utskälld, utfryst och isolerad på glasberget. Därför inte konstigt att slaget (debatten) direkt börjar handla om makt, position och ekonomi även om jag tycker att det är synd. Varför måste kritiken vara lokal? Varför måste kritiken håna konsten och konsten håna kritikern? Och varför vill du slå fast vems fel det är, Martin? Jag håller på att läsa er bok. Med hjärtat i halsgropen skall jag tillägga. Jag är konststuderande. Tack för björntjänsten. Att vara ironisk är ett säkert sätt att delta i och förstöra ett samtal utan att kunna ställas till svars varken för det man säger eller en destruktiv attityd. Barn använder det för att överleva på skolgården.

Jag vet inte om jag menar att kritikens roll är att vara pedagog. Men någon som tar sig an det, någon som är intresserad av det arbetet behövs onekligen. För det är ju inte bara dåliga utställningar som görs inom ramen för DIS (Den Internationella Samtidskonsten - förkortning skapad av Lars Vilks och Martin Schibli i boken "Hur man blir... som Johan refererade till ovan/nedan) utan även sådana som presenterar bra verk utifrån en intressant idé med en ambitiös målsättning. Mina föräldrar har läst DN i hela sina liv. De intresserar sig för det som skrivs där. De läser även mycket annat. Det ingår i utövandet av deras yrken. De är högutbildade kulturintresserade och ekonomiskt fredade. De förstår inte samtidskonsten. Det är i allra högsta grad mitt privata problem. Men kan det vara så att de är fler? Kan det vara så att det eventuella hotet om att de välbärgade välutbildade kulturintresserade 40-talisterna blir provocerade av samtidskonsten så till den grad att de slutar betala inträde faktiskt kan ge konsten och konstkritiken ett gemensamt intresse? Kan det vara så att somliga konstkritiker och politiker borde byta jobb med varandra? Kan det vara så att alla träden skymmer skogen?

Mitt förslag är att nyansera konstkritik-begreppet en aning och definiera det utifrån just den viktiga frågan om vem som säger vad till vem och varför. Skulle man kunna skilja på intern och extern konstkritik kanske?

Vet inte om min alias eller fulla namn blir underteckat (Frans-Josef är på det eftersom jag min www-paranoia trogen bara av gammal vana tog artistnamnet) så jag tillägger:
Kira Carpelan

Den omöjliga samtidskonsten

2005-08-25T10:43:00.000+02:00

För alla oss som jobbar i konstsvängen är det förstås jättekul med böcker som Vilks/Schiblis. Säkert kan vi alla känna oss träffade på ett eller annat sätt. Samtidigt kan jag emellanåt känna en viss trötthet över att konstdiskussionen nästan alltid kommer att handla om individers relation till konstsystemet. Att detta har en betydelse i sammanhanget är visserligen sant, men absolut inget nytt. Konstnärer, museiintendenter, fristående curatorer och kritiker är ju människor, och av detta följer att de ingår i ett socialt system, oavsett vad de vill. Så har det varit i det förgångna, och säkert kommer det att vara så även i framtiden.

En annan fråga är hur man använder sin roll, och vilken integritet man uppvisar. Visst finns det personer som hellre inriktar sig på att göra karriär genom att läsa de sociala koderna på ett optimalt sätt, men min känsla är att detta fungerar under en viss tid och under vissa omständigheter. Historiens dom brukar vara hård, och den som de facto inte levererar något meningsfullt hamnar förr eller senare på sidlinjen.

Men vad är då meningsfullt? Detta, tycker jag, är det konstkritikens uppgift att beskriva och analysera. Det gör i viss mån att kritikern kommer att hamna på samma spelplan som konstnären, curatorn och utställningsarrangören, eftersom kommunikationen kring verket och presentation av det påverkar dess mening. Det gör att kritikern inte kan ställa sig vid sidan av processen och "bara" betrakta/kommentera. Allt vad han eller hon gör kommer att lägga ytterligare ett lager snö på snöbollen som växer kring verket. För en del är detta skrämmande. Man misstänks för korruption och nepotism. Men jag förstår inte vad som skulle vara så problematiskt egentligen? Har man självförtroendet i behåll och en hyggligt stor integritet bör det inte vara svårt att navigera rätt. Missar man finns det ju dessutom alltid kolleger som är mer än villiga att korrigera en...

Vad jag dock saknar mest bland kritikerna idag är passionen för uppgiften. Ibland undrar jag faktiskt varför man alls valt att syssla med konst, eftersom allt verkar vara så tråkigt. För mig är konst ett väsentligt kreativt uttryck, med närmast gränslös förmåga att ställa viktiga frågor om livet och samhället. Och den övertygelsen drar jag mig inte för att kommunicera till de som önskar lyssna, vilket på ett sätt gör mig till pedagog. Jag tror nämligen att konst är angeläget, och en källa till livsberikande upplevelser. Samtidigt är jag medveten om att all konst inte med automatik finner vägen till publiken. Men är det inte så med alla kreativa uttryck? Är det inte en sympatisk men förlegad romantisk uppfattning att konst av sig själv skall tala till alla människor?

Av detta följer naturligtvis inte att man ska sätta sig i knät på institutionernas pedagoger. Men jag vill ändå hävda att det finns ett egenvärde i att kritiska texter faktiskt får folk att gå och se utställningar, oavsett om de är bra eller dåliga. Då får vi nämligen möjligheten att bredda samtalet kring konsten och dess förutsättningar. Och det tjänar både konstnärerna och konstpubliken på. Clemenceau hävdade att krig var en för allvarlig sak för att överlämnas åt generalerna. Och konstkritiken är definitivt inget man bör överlämna enbart åt kritikerna.

FJP: Konstlivets tillväxt

2005-08-25T09:54:00.000+02:00

För att återuppta diskussionen: Naturligtvis kan kritiken vara bättre än konsten, precis som en utställning kan vara bättre än den utställda konsten och det enskilda konstverket bättre än själva utställningen et c. Enligt en nedärvd ide är ju själva poängen med konstkritik att försöka förbättra konstlivet: att bidra till en kritisk medvetenhet hos både konstnärer och en bredare läsarkrets. Genom historien har olika instanser inom konstens ekonomi varit mer eller mindre drivande. I efterkrigstidens USA spelade kritiken en framträdande roll, liksom under den begynnande postmodernismen. På senare tid är det naturligtvis curatorerna som suttit i förarsätet. På Rosa Martinez presentation på Konstakademin igår kväll (tisdag), skröt hon om hur hon ”tvingat” konstnären Gada Ahmer att producera den ena kitschiga trädgården efter den andra för olika biennaler som hon (Martinez) hade producerat runt om i världen. Samtidigt betonade hon, såklart, att en biennal alltid är en reaktion på just de villkor som råder på en specifik plats och i vid en särskild tidpunkt. På frågan om det hon, och andra internationella curatorer, ägnar sig åt är en form av västerländsk kulturimperialism svarade hon med att jämföra samtidskonsten med Coca Cola. Den dricks ju överallt! Trots att det finns ett mått av självkritik inom den samtida konstekonomin, är den ändå beroende av iden om konstens värdeproduktion som en i grunden postitiv kraft. Inte helt olikt näringslivets, och politikens (?), oreserverade tilltro till en eskalerande produktion av värde (vinstmaximering för företagen, ökad tillväxt, som leder till..?). En fråga som bordes ställas oftare är hur det överflöd av mening och värde som produceras inom samtidskonsten faktiskt fördelas. Detta, om något, är en fråga för konstkritiken. Som Martin Schibli påpekade i sitt inlägg diskuterar kritiken ytterst sällan de politiska och ekonomiska ställningstaganden som är avgörande för konstens meningsproduktion. Problemet med konstkritiken är att den i allt för hög utsträckning ser sig själv som en produktiv, snarare än en granskande, instans. Produktionen av mening och värde är en oundviklig biprodukt av kritisk verksamhet, men frågan, den egentliga frågan, är vilka värden produceras och för vem? —Frans-Josef Petersson

J.L "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar"

2005-08-25T06:46:00.000+02:00

"Förrtog det lång tid att bli konstnär. Det krävdes lång teknikträning för att lära sig att skapa konsten med stort K. Idag har det blivit betydligt enklare. På tre dagar kan man installera sig som samtidskonstnär om man följer de råd och anvisningar som författarna ger. ”Lär känna konstvärlden och du känner konsten”, är en av nyckelfraserna till att skapa en framgångsrik strategi för en konstnär. Det är nämligen inte konsten i sig som är saken utan konstvärlden, dess beteenden och vanor och dess agenter som utgör allt väsentligt. Konstnärlig kvalitet är liktydigt med ett effektivt nätverksbygge. Konstnärliga tekniker kan reduceras till en enda: readymaden. En handbok. Lars Vilks är välkänd, provokativ och ofta synlig i medierna, bl a med Nimis och Arx på Kullaberg."

Martin Schibli och Lars Vilks: "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar" (Nya Doxa, 2005).

Är det detta projekt du menade Martin när du skrev: "Lars Vilks har gjort ett projekt av konstkritik där jag själv har drabbats. Det visar på att kritiken ofta har blivit en readymade där konstverket är själva ursäkten att skriva om något annat.", eller tänkte du närmast på texterna på Vilks.net? Hur som helst verkar åtminstone boken intressant och jag skulle gärna diskutera den framgent. Jag har tyvärr ej läst den ännu men ska förse mig med ett ex så snart som möjligt.

Johan Lundh.

J.L. Randanmärkning

2005-08-24T15:54:00.000+02:00

I dessa yttersta av dagar då feminismen, i Sverige och internationellt, upplever något av en backlash gläds jag åt Martins PS som vittnar om en visst genusmedvetenhet. Jag anser att genus, precis som exempelvis klass-, utbildning och ekonomiska förhållanden, är oundgängliga parametrar i alla sammanhang. Det är lika viktigt att granska vem som säker vad som vad som sägs, vilket jag tror att alla på detta forum kan skriva under på. Det är också därför jag har en rudimentär självpresentation, vilket jag anser att ni andra också borde ha.

Mitt första inlägg kretsade kring den de tankar och känslor jag fick när jag blev tillfrågad om att medverka på detta forum. Jag försökte uttrycka en sorts ambivalens, som kommer sig av att jag både skapar och skriver om konst, samt är verksam som curator (än så länge i ytterst begränsad omfattning). Men ambivalensen kommer sig också av att jag inte är övertygad om att det finns någon "kritikens kris" överhuvudtaget. Att det i grund och botten rör sig om tom retorik. Eller att konstkritikens kris är del av en större, "kultur- och samhällskris". Och även om det skulle finnas en kritikens kris tror jag inte den går att blogga bort.

Jag hade tänkt att skriva ett mera utförligt inlägg senare, där jag även kommenterade Frans-Josefs tankar kring det problematiska med att se konstkritik som meningsproduktion. Jag återkommer alltså med ett nytt och mera genomarbetat inlägg så snart jag får tid. Detta inlägg betraktar jag som en randanmärkning.

Johan Lundh.

M.S: Konstkritiken som readymade

2005-08-24T15:32:00.003+02:00

Efter att ha läst Niclas Östlind text har jag ett par funderingar. Mitt intryck, vilket kanske inte är Östlinds egentliga avsikt, är att en fungerande kritik bland annat ska skapa intresse mellan den specialiserade samtidskonsten och den breda allmänheten. Detta luktar att kritikerns roll skulle reduceras till pedagogens - att få folk att gå till utställningarna. Det ser jag inte alls som min uppgift. Att många institutioner har svårt att dra en publik är knappast konstkritikens fel, även om kritiken skulle vara medelmåttig. Om en institution gör meningslösa utställningar med teoretiska strandhugg internt producerade för konstvärlden, oavsett retoriken om den stora publiken, är det naturligtvis en kritikers möjlighet ? och skyldighet ? att påtala detta. Inte att rekommendera folk att se meningslösheten.

Visst, kan man som kritiker mycket väl skriva initierade texter om o-initierade utställningar. Men som jag ställt frågan tidigare, kan kritiken generellt vara bättre en den konst som produceras? Här känner jag som kritiker mer lojal mot de som läser mina artiklar än de i konstvärlden som eventuellt hoppas på att bli omnämnda. Östlind har dock rätt att ekonomiska faktorer och hur mediavärlden ser ut idag påverkar själva konstkritikens utformning. Men är det bara till nackdel? Visst kan man drömma om andra förhållanden. Men det ändrar inte så mycket i sak. Samtidskonsten har ju, som Östlind själv skriver, ingen större förankring i samhället i stort. Det närmar sig den vanliga visan, konst är VIKTIGT, olyckligtvis har merparten av människorna inte förstått detta. Detta leder till den heta potatisen om publiken som alla vill nå - på ett retoriskt plan - men på både kort och lång sikt är konstvärldens utdelade poäng viktigare för karriär, status och möjligheter. Eftersom det mesta sker på kort tid är publiken nästan alltid förlorare.

Samtidskonstens problem är dess litenhet och svaga förmåga att göra sig intressant för flertalet. Men det är knappast kritikens fel. Det jag många gånger önskar skriva om är hur konstnärerna hamnade på utställningen överhuvudtaget. Vilka nätverk var i rullning, vilka konstpolitiska skäl övervägdes? Faktorer som nästan aldrig diskuteras i konstkritiken men i allra högsta grad är avgörande för utställningarnas utseende.

Men kanske finns ett problem att konstkritiken har fjärmat sig från konsten. Lars Vilks har gjort ett projekt av konstkritik där jag själv har drabbats. Det visar på att kritiken ofta har blivit en readymade där konstverket är själva ursäkten att skriva om något annat.

Martin Schibli

PS: jag är tveksam om jag vill delta i ett forum där den könsliga balansen är 5 ? 0...Mitt Ps vill jag publiceras.

Niclas Östlind

2005-08-24T13:30:00.002+02:00

En avgående teaterkritiker på en av kvällstidningarna sa i radio i våras att stanken från den dynghög tidningen utgjorde svepte in också på kultursidorna och att det därför inte längre var möjligt att med bevarad integritet publicera sig i det sammanhanget. Även som läsare är det lätt att känna igen bilden - med det tillägget att konstbevakningen på kultursidorna i dessa tidningar inte sällan bidrar till den nämnda högen. Lyckligtvis utgör kvällspressen i flera avseenden en marginell del av konstkritiken, men problemet är tyvärr att merparten av genren befinner sig på ett sluttande plan. Det finns självklart både kompetenta och intressanta kritiker – inte minst några som skrivit negativt om den verksamhet som bedrivs på den institution där jag själv verkar – men många ger ett mediokert intryck. Texterna är som regel ytliga och oinitierade och de få tolkningar som görs är ofta osjälvständiga – mest handlar det om beskrivningar (dagspressen) eller om tyckanden utan övertygande argumentering (kvällspressen).

Orsaken kan naturligtvis vara att skribenterna saknar möjligheter att publicera en mer kvalificerad form av kritik, d.v.s. att uppdragsgivarnas ramar är alltför begränsade för att deras reflektioner och bedömningar ska kunna utvecklas till fullo, men det kan också bero på att de skribenter som efterfrågas i andra sammanhang lämnar konstkritiken. Visst finns det ett antal personer som är hängivna uppgiften och vilka ofta har en försörjning som t.ex. universitetslärare, men faktum kvarstår att ett flertal av de kunnigaste och mest stringenta kritikerna efter kortare eller längre tid blivit curatorer eller institutionschefer, bl.a. Maria Lind, Lars Nittve, Daniel Birnbaum och Sara Arrhenius. Med tanke på de bristande yrkesmässiga förutsättningarna för kritiker i Sverige är det inte särskilt förvånande. Möjligheterna att t.ex. resa och följa utvecklingen på den internationella konstscenen, eller att forska och publicera längre artiklar är som regel betydligt bättre för en curator knuten till en institution än vad den är för kritiker, som endast i undantagsfall kan räkna med någon form av fastare anställning. De minst sagt dåliga förutsättningarna – men också bristen på kritiker som genom sin verksamhet fungerar som förebilder – bidrar troligtvis till att få yngre personer intresserar sig för konstkritik och istället etablerar sig som curatorer och producenter, både inom institutionerna och i sammanhang som man själv skapar. Att det här i första hand rör dags- och kvällspressen (samt radio och teve) kan vara värt att nämna, eftersom det finns drivna och teoretiskt välorienterade skribenter i den yngre generationen som verkar i tidskrifter (tryckta och/eller på nätet). Förutom att deras texter generellt sett håller en betydligt högre nivå än sina mer etablerade kollegor, så prövar och vidareutvecklar de även formerna för det kritiska samtalet, något man ser mycket lite av på de stora tidningarnas kultursidor.

Konstkritiken har fallit isär (klyftan har i alla fall vidgats): den dynamiska delen publiceras i sammanhang som för den oinvigde kan vara svåra att komma i kontakt med, och kritiken i de medier som når den breda allmänheten blir alltmer utslätad. Samtidskonsten är, i likhet med många andra områden, en högst specialiserad värld och det behövs förmedlande led för att och skapa en livaktig kontaktyta med den konstintresserade allmänheten. Det är en roll som de stora medierna förvaltar dåligt. Till problemet hör också att omfattningen av konstkritiken inte på något rimligt sätt svarar mot den mängd utställningar och händelser som borde bedömas och diskuteras i ett offentligt sammanhang. Det finns delar av konstfältet som i det närmaste saknar synlighet i medierna, såväl internetspecifik konst som måleri och skulptur av lite äldre utövare.

En välfungerande konstkritik bidrar med intresseväckande meningsproduktion och kvalificerade bedömningar, vilka bygger på intelligenta och känsliga närläsningar. Den sätter in enskilda företeelser i större sammanhang, bl.a. historiska, ekonomiska och geografiska, och den lyfter fram bakomliggande ideal, såväl estiska som ideologiska. Den är skriven på ett klargörande sätt och med tanke på läsarna. Kanske skulle man kunna lägga till att den i grunden bygger på genuint intresse för konst – något som inte tycks vara självklart när man läser kritiken i framför allt kvällspressen. Om konstkritiken ska kunna förbättras är det nödvändigt att se över förutsättningarna för verksamheten, men liknelsen med dynghögen visar att frågan är betydligt mer komplicerad. Det går inte att komma till rätta med problemen om man inte också diskuterar och förändrar mediesituationen i sin helhet.
—Niclas Östlind

FJP: Konstkritik och ideologiproduktion

2005-08-22T15:20:00.002+02:00

När man diskuterar konst och kritik dryftas ofta iden att dessa verksamheter handlar om produktion, eller skapande, av mening. Idén presenteras även i tidigare inlägg på detta forum. Föreställningen att kritik skulle vara en slags meningsproduktion är minst sagt problematisk i en tid då mening produceras, paketeras och säljs av alla aktörer på en kommersiell marknad. En strumpförsäljare ägnar sig åt produktion av mening. Det är just i ett sådant samhällsklimat som en kritisk kultur har svårt att göra sig gällande. Så länge kritiken ser sig själv som en producent av kulturell mening (vilket i stor utsträckning verkar vara fallet), snarare än en instans som genom kritisk analys kan undergräva det socioekonomiska komplex som formligen spyr mening över oss varje dag, kvarstår problemet. Att tala om ”produktion av värde” snarare än ”produktion av mening” beskriver i så fall bättre vilka operationer som faktiskt genomförs: att kritiker (likväl som konstnärer och curatorer) är så upptagna med den gemensamma och övergripande uppgiften att framställa samtidskonsten som sådan som angelägen (d v s mer värd än masskulturen och annat som inte faller inom ramen för det institutionellt förankrade konstbegreppet) att man missar diskussionen om vad som faktiskt konstiturera de värden man laborerar med. Den mening som förknippas med en kommersiellt marknadsförd produkt produceras ju också i syfte att kommunicera ett visst mervärde. Även strumpförsäljaren strävar efter att producera en mening som förknippas med identitetsproduktion snarare än bruksvärde. Konstnärer producerar konstverk, curatorer producerar utställningar (ibland kritiska sådana) – men att överhuvudtaget tala om kritik i termer av produktion är problematiskt.

Efter postmodernismen är det svårt att presentera ett filosofiskt argument för att vissa värden är mer värda än andra. Däremot finns ett socialt kontrakt som stipulerar att vissa typer av värden värderas annorunda än andra. Denna institutionaliserade form av ideologiproduktion innebär i konkreta termer att viss kultur finansieras med offentliga medel, medan annan verkar helt på den kommersiella marknadens villkor. Risken är alltså att denna marknad - eller de negativa reaktionerna på marknadens dominans, vilket är andra sidan av samma mynt - tillåts definiera begrepp som mening och värde. Då kan kritiken ägna sig så mycket den vill åt att ”skapa och sprida språkliga verktyg”, det kommer inte att göra någon som helst skillnad. Så länge konstkritiken laborerar med en urvattnad variant av kulturteori med rötter i förra seklets akademiska rörelser som poststrukturalism, postmodernism, feminism, psykoanalys (vad som brukar benämnas ”Konsteori” eller helt enkelt ”Teori”) kommer den sannolikt att glida allt längre ut i marginalen. De kritiska ledord som för inte så länge sedan placerade konstkritiken i en direkt relation till det samtida samhälls- och kulturklimatet, verkar ha omvandlats till fjättrar som snarare begränsar vad som kan sägas inom ramen för samtidskonstens kritiska kultur. Kanske handlar konstkritikens centrala problem om att frigöra sig från ett sådant institutionaliserat synsätt. Men att balansera mellan akademin och marknaden innebär vissa identietsproblem: om Teori, eller Histora, inte längre duger varifrån kan kritiken hämta sin auktoritet? Och om konstsystemets värdegrund verkligen är så institutionaliserad, är det möjligt att analysera dess ekonomiska relationer utan att förfalla till en typ av ekonomism som kommit att genomsyra samhället på alla nivåer?

-Frans-Josef Petersson

Martin Schibli

2005-08-19T17:05:00.001+02:00

Konstkritikens kris har man hört nu ett tag. Det är korrekt att ställa sig i kören och hålla med. Men varför har frågan uppkommit? Finns det verkligen en kris just nu? Att säga att kritiken inte är tillräcklig bra räcker egentligen inte, konstkritiken har nog ganska sällan varit bra på ett generellt plan.

Jag kan se ett par skäl till att diskussionen uppkommer nu. Intressant nog sammanfaller konstkritikens kris med att Lars O går från Dagens Nyheter. Även om DN har flera andra bra skribenter så har man inte ersatt honom med en ny kritiker med tyngd. Den konstkritik som gäller för den svenska konstvärlden sker ju i rikstidningarna och tidskrifterna, de senare hinner sällan med att ge kritik till aktuella utställningar. Därav får jag intrycket att konstkritikens kris menas konstkritikens kris i DN, SvD, Aftonbladet, expressen, SR och tidskrifterna?

Själv skriver jag för Helsingborgs Dagblad sedan 2002. Jag upplever inte att konstkritiken har en kris här. Det är en bra mix på kritikerna och vi nöjer oss inte bara med att tolka och beskriva. Både jag och mina kollegor räds inte att negativt kritisera en institution eller en konstnärs arbete. Och vi har mycket stöd från läsare.

Men det finns också ett annat djupare problem för konstkritiken. Den socialkritiska konsten ställer stora krav men också möjligheter på kritikern. När konstnären gör en utställning om migration, globalisering, identitet, genus finns det som oftast en rad angelägna frågor att ta upp utanför konsten. Den ibland naive kritikern skriver om de orättvisor som konstnären tar upp i sitt projekt. På ett sätt sympatiskt, men vanligt är då att inte våga kritisera ett projekt som tunt, pinsamt och okunnigt om det är i ett angeläget ämne om några utsatta. Åtskilliga gånger har jag läst kritiker som skrivit om utställningens agnade diskurs, kan vara en politisk eller historisk händelse och avslutat med orden "det kanske inte riktigt går fram i utställningen?" Denna kritiker har då ofta sett sig själv som hård. Alla vill ju att konsten ska vara viktig!

Ibland kan det hela få löjets skimmer över sig när konstnären, totalt okunnig om sitt ämne, blir recenserad av kritikern som inte heller vet ett smack om ämnet. Uppenbarligen har curatorn till utställningen varit lika okunnig som accepterat pinsamheten genom sin inbjudan. En sådan verk, och tillhörande konstkritikertext kan utanför konstvärlden sällan nå respekt. Men märkligt nog kan ett sådant konstprojekt leva kvar i konstvärlden ändå. Få har kunskapen att säga till att det inte håller i sak. Fast det är ju konstvärlden som gäller i konstvärlden - inget annat.

Och det är här kanske man landar. Folk har tröttnat på den socialkritiska konsten. Få vill se ytterligare en skakig loopad film om en fjäril som landar på en blomma och sedan flyger iväg. Allt förpackat med en tung diskurs med citat ur Imperiet. Eller en lång video med klipp från en nyhetsreporters bortsorterade bilder. Man vänder sig till kritiken och hoppas att den ska finna en väg ut. Och det har den inte, till synes. En fråga man kan ställa är om konstkritiken kan vara bättre än den konst som skapas?

Härmed tvärvänder jag och föresår att konstkritikens kris är något annat än själva kritiken. Konstkritikens kris är kanske samtidskonstens kris, eller kanske bättre att säga osäkerhet. Vi verkar detta år kommit in i neopluralismens tidevarv (samma situation som rådde ca 1975-1980). Vi är trötta på den sociala kritiken. Vad är det som gäller just nu ställer sig konstvärlden frågande. I hopp om ett svar förlitar man sig på konstkritiken som inte kan ge några. Men är detta ett tecken på konstkritikens kris? Kanske är det tvärtom, just en bekräftelse att ingen undkommer kritikens betydelse för meningsskapandet.

—Martin Schibli

Johan Lundh

2005-08-18T07:11:00.000+02:00

Sent en kväll kom ett mejl som inte lämnade mig någon ro:

Hej Johan. Vi har startat ett konstkritiskt diskussionsforum på nätet http://www.efterkritiken.blogspot.com/ där vi bjuder in olika skribenter till ett samtal om dagens konstkritik. Målet är att ställa en diagnos: vad felas kritiken, och hur kan det åtgärdas?...

Med vänlig hälsning, Frans-Josef Petersson och Robert Stasinski.

Jag sov oroligt den natten, vaknade alldeles för tidigt följande morgon och och satte mig genast vid datorn för att svara på mejlet. Eller närmare bestämt, att anta utmaningen. Gott så! Nu sitter jag här och undrar vad jag ska skriva. Jag är konstnär. Skrivandet utgör bara ett verktyg bland många andra. Det konstkritiska skrivandet har emellertid alltid varit en bisyssla. Vore det inte för Anders hade jag förmodligen aldrig börjat skriva kritik överhuvudtaget. Jag läser de andra inläggen på bloggen, men känner inget omedelbart behov av att replikera på dem. Mina främsta drivkrafter är känslor av lust och olust. Ofta kan jag inte ens skilja dem åt. De framkallar båda samma rörelse - uppåt, framåt.

Något som de flesta konstnärer och kritiker tycks vilja glömma är att ingen av dem fyller något existerande tomrum. Konsten behöver dock inte legitimeras av en kritisk utsaga. Jag anser därför att det konstkritiska uppdraget i högre utsträckning än hittills handla om att skapa och sprida de språkliga verktyg som behövs för att kunna diskutera det närmast gränslösa bildkonstbegrepp vi numera omger oss med. Betraktat så blir skillnaderna mellan konst och kritik mindre, utan att för den skull utraderas. Både konst och kritik är ytterst sett produktion av mening, vilket gör dem på en gång oändligt viktiga och fullkomligt överflödiga – liksom allt redan är gjort men likväl återstår att uträtta.

Härmed välkomnar jag mig själv och er till EFTER KRITIKEN.

FJP: Några frågeställningar

2005-08-12T10:59:00.000+02:00

Till att börja med undrar jag om det är rimligt att diskutera kritiken i såna här generella termer. För har inte kritiken samtidigt blivit allt mer mediespecifik beroende på om den publiceras i en morgontidning, en kvällstidning, en tidskrift eller på nätet? Särskilt skillnaden mellan morgon-och kvällstidningskritik har ju faktiskt gett upphov till viss debatt.

Min andra frågeställning kvarstår: Kan man ställa en diagnos med utgångspunkt från befintlig kritisk praxis? Vilka värderingar och tolkningsramar ligger egentligen till grund för kritikens påståenden? Mitt intryck är att den ide om vad kritiken kan vara, som ligger till grund för det mesta som skrivs idag, är väldigt...ödmjuk. Allt för många kritiker verkar se det som sin uppgift att förmedla och tolka en konstupplevelse. Att "tolka", d v s att översätta mening från ett idiom till ett annat, är inte att kritisera. Särskilt inte i en tid då de flesta konstupplevelser serveras med ett färdigt meningsinnehåll, förmedlat via kataloger och pressmaterial. Sådana pseudo-kritiska tolkningar har i själva verket blivit en slags readymades som cirkulerar mellan konstvärldens olika instanser.

En tredje frågeställning: Vad är kritikens funktion idag? Om man bortser från att kritiker, precis som konstnärer och curatorer, tagit sig an den gemensamma och övergripande uppgiften att framställa konsten som sådan som angelägen, en ekvation där kritikens viktigaste uppgift är att erbjuda publicitet, vad finns då kvar? Kan kritiken påverka konstnärer, intendenter och curatorer, eller klara de sig bra utan denna "hjälp"?

Robert Stasinski

2005-08-11T20:28:00.000+02:00

Frågan om vad konst är har under postmodernismens senare år mer och mer ersatts med frågan 'Vad bör konst bör vara?'. Svaret är inte entydigt och torde inte så vara, men det är diskussionen om hur vi ska nå fram till en metod för ett stipulerande ett svar som gör att samtida konst är ett fält i utveckling.

Vi ställer frågan 'Hur bör konstkritiken vara?'. Förväntar vi oss svar, nja iallafall bifall, kommentarer, ilskna debatter och heta brandfacklor. Vi har nämligen redan svarat på en fråga genom denna debatt: 'Bör konstkritik finnas?'. Svaret är inte bara att den bör finnas, utan att det är helt avgörande för en fördjupad praxis inom konst och kultur att kritiken är levande.

Kritiken måste lyftas upp och söka sin egen statushöjning, av rent självbevarande skäl. Den är nämligen idag förpassad till pressreleasens och det sunkiga katalogförordets nivåer. Ja, så illa är det. Varför skall man läsa kritik som inte söker fördjupning, insyn, och moraliskt ansvar? Kritiker måste nu lära sig att tala högre, tydligare och med ett nytt språk och i nya forum - något som vi menar bör starta här och nu.

Frans-Josef Petersson

2005-08-11T10:42:00.000+02:00

Konstkritikens kris är ett faktum. Bakom dagens situation kan man urskilja en rad faktorer: man kan tala om en allmän kris i den offentliga debatten som har att göra med en tilltagande populism i mainstream media och de stora mediemaskinernas dominans. Man kan tala om en nyttoinriktad kulturpolitik och ett urholkat tidskriftstöd. Detta är viktiga frågor som bör lyftas fram. Men det räcker inte att diskutera sådana yttre faktorer. Tvärtom finns en risk att de överskuggar den problematik som hör till konstkritikens egen praktik. Det kan ju vara så att konstkritiken har det genomslag den förtjänar.

Jag ser många konstutställningar, en del är både spännande och intressanta. Andra är mindre lyckade. Däremot läser jag ytterst sällan spännande och intressant konstkritik - även om det naturligtvis finns undantag som bekräftar regeln. Kritikens kris skule med andra ord kunnna förklaras av att det som skrivs och publiceras håller en alltför låg nivå. Men i så fall är frågan varför - och på vilket sätt- konstkritiken inte håller måttet. Kan man analysera kritiken i så generella termer, och ställa en diagnos utifrån befintlig kritisk praxis? En sådan diskussion skulle handla om kritikens form, dess konstsyn, dess tolkningsramar, dess värderingar, dess språk och så vidare.